Aftonbladet – 23 oktober 1869, sida 3

lyste emot honom; men så frågade hon så bjertligt efter hans bröder, berättade honom sä oförstäldt huru lysande Berengers korta bana vid hofvet varit, beklagade så uppriktigt den fara hvari han nu råkat och lofvade så varmt att använda sitt inflytande hos drottning Catharina, att Philip i sin för tjusning deröfver glömde sin blyghet och talade fritt och öppenhjertligt — kanske alltför öppenbjertligt, ty han märkte hastigt att Berenger såg på honom med rynkade ögonbryn och missnöjd min, och tvärstannade i sin berättelse, men var mycket ond och harmsen på sin bror, för hans misstroende. Då damerna ridit tillbaka till klostret och de båda bröderna återkommit till sitt fängelse, skulle Philip visst genast velat börja utgjuta sig i loftal öfver grefvinnan, men hans mun tillstoppades genast med ett: Var icke en sådan tok, Philip! Och när Berenger slöt ögonen, lutade sig tillbaka i stolen och korsade armarne, var det aldrig värdt att längre tala honom till. Denna ytterligare nedslagenhet räckte ännu någon tid ty Berengers själ var i ständig ångest öfver hans vanmakt, medan, likt onda andar, förföljde honom tankar på hvad det skulle blifva af Eustacie, ung, skön, utan skydd och sjelf troende sig vara enka. Stolt cl likgiltig som han visade sig inför hvarje öga utom tornets murar, var han nära att täras bort af den gnagande själssmärta, hvaraf han led under dessa långa dagar i fängelset. Kanske det var Philips feberaktiga längtan efter hvarje tillfälle att få träffa fru de Selinville, som först väckte honom ur det ständiga betraktandet af sitt eget elände. (Forte