Aftonbladet – 21 oktober 1869, sida 3

trädda derpå och bredvid dem också uppträdd en stor päronformig perla af oberäkneligt värde. Till och med chevaliern rördes vid åsynen af dessa skatter, utbredda på den afmågrade, darrande handen och afundsjukt betraktade med blickar, som hastigt fingo en fuktig glans, ehuru läpparne voro hårdt sammantryckta så att de icke darrade. Ack, min stackars käre kusin, hon var er bra kär,, sade chevaliern. Icke var, hon är det, mumlade Berenger för sig sjelf, som om han måste fly till detta enda glädjeämne för att hålla sig uppe under ögonblickets motgångar, och han slöt åter hariden omkring sina dyrbarheter, då chevaliern utbrast: Vänta litet, kusin; den der perlan? Hörer till det ryktbara perlbandet; det var detta tecken hon sände med brefvet till min moder. Pauvre petite! Således återstår dock ännu en qvarlefva af belöningen för vår ättefaders tapperhet, sade chevaliern. Och Berenger ansåg sig ej behöfva uppgifva den ändå dyrbarare skatt han bar inom sig, vissheten att la petite och hennes perlor båda voro i säkerhet. Det var mindre outhärdligt att framtaga brefväskan ur en lönnficka på lifrocken, då, ehuru han ej gerna ville visa dem, dock deri ej fanns något som kunde leda dem på rätt spår eller gifva en aning om hvar hon var. Ingenting hade blifvit skrifvet och inga bref emottagna sedan hans samtal med barnen i Lugon. Der fanns Eustacies bref till hans moder, några bref från lord Walwyn, hans evgelska pass, de olyckliga brefven till La Noue, och, hvad som formligen förskräckte chevaliern, en afskrift at. den af konungen undertecknade vigselattesten; men hans bestörtning tog genast formen Af deltagande för hans unge slägting. (Forts.)