Aftonbladet – 20 oktober 1869, sida 2

insvept i en kappa, att hvila i skuggan. Philip satt bredvid honom och höll våta näsdukar på hans panna och hoppades att han sof, tills efter två eller tre timmar, kaptenen återvände, och befallde dem åter stiga till häst. De redo ånyo mellan blomstrande hagtornshäckar, genljudande af fåglarnes sånger, som dock nu talade ett helt annat språk till Berengers hjerta, än förut, i den glada morgonstunden. En klocka i ett kloster ringde till aftonsång, just då de foro förbi dess port. Kort derefter tågade truppen uppför en liten backe, på hvars topp stod ett slott, intagande ett ganska stort jordområde, omgifvet af en mur, så skinande hvitputsad att den bokstafligen gjorde ondt i ögonen; vid hvarje hörn på muren, stod ett litet rundt torn, krönt med ett lysande rödt, spetsigt tak, nästan liknande en ljussläckare. Det hela beherrskades af ett i midten beläget högt gammalt vakttorn. På framsidan var ett fyrkantigt utsprång, med en hvälfd port och-tunga dörrar, som uppslogos, då truppen närmade sig. Philip såg upp då ban red genom och såg deröfver den välbekanta, spräckliga skölden, med leoparden i ena hörnet och mottot: A moi Ribaumont öfver den. Kunde detta då vara Berengers eget slott, och skulle han på detta sätt intåga deri! Sjelf såg han ingenting; han var alldeles uttröttad af den långa ride ten, solhettan och deraf uppkomna svåra hbufvudvärken hade plågat honom hela dagen, och han tänkte nu blott på huru han skulle kunna samla sina krafter, till den säkert förestående brytningen i hans öden. Derföre såg han knappast hvart det bar, då deredo öfver en gård, som låg mellan porten och boningshuset, en byggnad, som blifvit uppförd när tidens anda fordrade mera beqvämligheter än det gamla vakttornet, hvaremot det stödde sig, kunde erbjuda. Men ehuru inom borggården voro dock den nedre våningens fönster små och försedda med jerngaller; allt utseende af prydlighet var insparadt för de bågformade fönstren i öfre våningen. (Forts.)