Aftonbladet – 20 oktober 1869, sida 2

stan tyckte sig vandra på skyar, så tung hade den bördan varit, som nu blifvit aflyftad. Ehuru för ögonblicket alldeles villrådig om hvar han skulle söka Eustacie, var dock vissheten att hon undsluppit det rysliga öde han trodde hafva träffat henne, i sig sjelf en så stor lycka, att en outsäglig sällhet tycktes genomströmma hela hans väsende och gifva honom nytt lif, mod och glädje. FEMTE ; KAPITLET. I konungens namn. Hvyem är din konung? tala eller dö! Det är kung Hany Konung Henrik IV. En fågel i hand är icke alltid värd två i skogen, det måste medgifvas, sade Philip, när Berenger var lugn nog att rådslå om hvad han kallade denna välsignade upptäckt; men hvar skola vi söka dem? Nu fruktar jag iongenting, sade Berenger frimodigt. Vi hafva icke genomgått så mycket för att icke siutligen blifva förenade. Snart, snart, skola vi hafva henne! En så utmärkt prest som mäster Gardon, skall nödvändigt hafva låtit höra af sig antingen iLa Rochelle, Montauban eller Nimes, deras tre stora samlingsplatser. Till La Rochelle, då? frågade Philip. Just så. Vi skola begifva oss på väg tidigt i morgon, och om vi icke finna henne der, kunna vi derifrån skrifva dessa trefaldt glada nyheter till hemmet. Följaktligen reste den lilla ryttarskaran tidigt i morgonsvalkan, en dag i början af Juni, medan äppelblommornas snöhvita blad snöade ned öfver vägen och näktergalar i hvarje häck tycktes gilva röst och toner åt Berengers glada, längtande, hoppfulla känslor. Hastigt hördes hästtraf på vägen ett stycke framför dem, och då de drogo sig åt sidan för att lemna de mötande rum, fylldes på en gång den smala vägen af en trupp gensdarmer, som omringade dem. Befälhafvaren, en rå, grof karl, med bistert utseende, grep Berengers häst vid tygeln med orden: