Aftonbladet – 20 oktober 1869, sida 2

17S9 och 1869. Som man vet, har det andra franska kejsardömet mycket koketterat med principerna från 1789,. Midt under det männen från den . 2 December 1851 upprättat en fullständig envåldsmakt, medan de landsförvisat eller transporterat till Cayenne de mest framstående frihetsvännerna, satt munkafle på pressen och för sitt behof anordnat en den mest fullständiga karrikatyr på den allmänna rösträtten, ha de allt emellanåt med stor salvelse ordat om det ärorika arfvet från 1789. Detta gifver en fransk författare Louis Bourdås anledning till följande sammanställning: Åttio år, uppfylda af revolutioner, ha förflutit, och vi befinna oss på samma punkt. Jag misstager mig: vi ha gatt tillbaka. År 1789 hade framställt den. sociala frågan och afgjort den politiska. Ar 1869 bör afgöra båda, men med den åtskilnaden, att 1789 förnämligast var den politiska revolutionen, och att 1869 skall bli den sociala revolutionen ej mindre än den politiska. Kan man förneka detta? Kan man förneka det inför den rad af händelser, den följd at sjukdomssymptomer, som det nuvarande Frankrike röjer, inför de dagliga och småningom stigande yttringarna af den allmänna meningen, allt detta sammansatt till en fruktansvärd mekanism, i hvilken viräknat hjulens omloppsslag. Befinner sig icke kejsardömets samhälle i barnsbörd likasom konungadömets? Äro icke samma skattkamrar uttömda? Trampa icke samma kaster samme parias under fötterna? Ha icke samma privilegier tillskansat sig de samma arflöses rättigheter? Komma icke slutligen samma parasiter och lägga öppet eller i smyg af statens medel beslag på en del af arbetarens och producentens inkomster och daglöner, huru ringa dessa än må vara? Vi äro ju alla lika inför lagen? Men fogden beror icke af någon annan än mairen, mairen icke af någon annan än prefekten, prefekten icke af någon annan än ministrarne, ministrarne icke af någon annan än suveränen, och suveränen beror, icke af någon annan än — sig sjelf. Vi äro alla lika inför lagen. Men bonden får släppa till åt staten, kommunen får släppa till åt departementet, allmänheten får släppa till lånen, och lånen få släppa till åt herrskaren och hans gunstlingar. Vi äro jä alla lika inför lagen? Men penningen fritager från arbete, denna samhällspligt. Penningen fritager från krigstjenst? Penningen köper tienster. Penningen hopas på vissa händer. Penningen nedtynger den fattige under skattebördan, denna småsak för den rike. Hvad är det då, som har förändrats sedan år 1789? Adeln? För henne finnas ännu sinecurer. Presterskapet? Det står öfver lagen. Staten? Det är en menniska. Folket? Intet. Och I skratten åt framtidens hotelser? Och I förundren er öfver, att man i stället för denna teoretiska och inbillade jemlikhet vill sätta en praktisk och verklig jemlikhet; i stället för denna tillskansning af privilegier och företrädesrättigheter rättigheter och pligter i fullkomlig jemnhöjd; i stället för någras elände och andras orgier, om icke i likhet i förmögenhetsvilkor åtminstone en rättvis fördelning af skatier och inkomster, bördor och förmåner. Bedragen er icke härpå, detta är situationen. En mängd förebådande tecken antyda nära förestående förändringar; låtom oss icke intagas af en lumpen räddsla härför; de stora pröfningarna skapa de stora folken, och något val finns icke: antingen cesarismen och vår död såsom folk eller den sociala revolutionen med friheten.