Article Image
STOCKHOLM 2en 19 Oktober. Det är ingenting ovanligt, i vårt land lika litet som annorstädes, att höra den fria utvecklingens motståndare beskylla pressen. för samhällsopplösande tendenser och tala om henne i ordalag, hvaraf man skulle kunna frestas att tro, att de anse henne föga bättre än en fiende till all samhällsordning. Deras antal som så uppfatta en af vår tids märkvärdigaste företeelser blir visserligen med hvar dag allt mindre, men ännu är det allt för litet insedt och erkändt hvilken i ordets äkta och ursprungliga mening starktkonservativ makt pressen är, att man ej skulle framhålla hvarje faktum, som egnar sig till belysnibg af detta förhållande. Ett sådant har Frankrike och den franska pressen i dessa dagar gifvit oss. En politisk demonstration, som under lidelsernas inflytande lätt kunnat växa ut till en revolutionär rörelse, var af en deputerad föreslagen till en dag i slutet af denna månad. Hvad gör då den franska pressen? I stället för att blåsa under lågan, som hennes motståndare väntat och måhända önskat att hon skulle göra, uttalar hon sig nästan som en man mot ett sådant steg, visar i en följd af ypperliga, vältaliga, kraftiga artiklar hvad som derigenom skulle äfventyras och hvilka derpå skulle bli de enda vinnande, samt lyckas på detta sätt, vi kunna nu hoppas det med tillförsigt, afvärja en fara, som måhända skulle blodstänkt Paris gator och pa en enda dag tillintetgjort aderton års arbete. Det är med anledning särskilt af denna den demokratiska Parispressens vackra och beundransvärda hållning som Journal des Debats yttrar följande träffande ord: Passionen och vreden dunsta bort i ord. Personer som tala mycket och högröstadt äro långt mindre farliga än de som tiga, och det är derför vi anse att det ständigt är oklokt att tvinga passioneradt folk till tystnad. Sammansvärjningarna och de hemliga sällskaperna äro de naturliga följderna af taltvånget. Om ett exempel på frihetens fördelar behöfde anföras, skulle vi erinra om det som tilldragit sig i fråga om demonstrationen den 26 Oktober. Planen till denna demonstration, som först väcktes af en deputerad i ett offentliggjordt bref, har blifvit så fritt som möjligt diskuterad. Alla tidningar, ifrån de oförsonligaste till de modeTrataste, ha kunnat utan något hinder uttala sin mening. Alla röster ha blifvit hörda, alla åsigter vägda. Nåväl, hvad har följden blifvit af denna fullkomliga talfrihet? Följden har blifvit det sunda förnuftets seger. Demonstrationsförslaget har, trots eggelserna från en eller två oförsonliga tidningar och endel af den officiösa pressen, blifvit helt och hållet öfvergifvet. Ty, det måste öppet erkännas, att om eggelser från ena sidan ej saknats, ha ej heller utmaningar saknats från den andra; och ordningens vänner ha med den pinsammaste förvåning sett ett slags tyst öfverenskommelse ingås mellan kejsardömets erkända fiender och dess mest bullersamma försvarare om anställande. af en demonstration, som kunde urarta till en emöt, i det de förra söka upphetsa sinnena, medan de senare synas gjort till sin uppgift att genom sina speord få förbittringen att blossa up igen just som hon synes vilja lägga sig, oc beskylla demonstrationens upphofsmän för feghet, Vigsom för att afskära dem återtåget och uindra dem att up:gifva ett förslag, hvars fara deras egen eftertanke och allmänna opinionens högt uttalade ogillande lärt dem inse. Hr de Keratryp, yttrades för några dägar sedan i Den Tionde December, drar sig på det nesligaste sätt tillbaka. -Hr de Köratry var den ende som ej hade rätt att afstå från planen att inslå hästittande kåTens öppna dörrar. Som man ser, bar ej den största, ja, vi våga till och med säga den brottsligaste, våldsamheten varit på de oförsonligas sida, och om ordningen den 26 Oktober ej störes, såsom vi nu fullt och fast kunna hoppas, är det ej den del af pressen som företrädesvis kallar sig ordningens vän man skall ha att tacka derför, Lyckligtvis har det allmänna sunda förnuftet fått öfverhanden både öfver den ena sidans eggelser och den andras utmaningar, och härför har man att tacka den fullständiga frihet, som varit dess organer lemnad. Men hvad skulle emellertid i inträffat, om den tillämnade de monstrationen, i stället för att en god tid på förhand bli offentligt tillkännagifven, blifvit planlagd och förberedd midt under en allmän tystnad, om hon, med en sammansvärjnings plötslighet, oförmodadt framträdt. Det friheten som hindrat det onda, det är hon som räddat ordningen, utan något paraderande med militära krafter, utan buller, utan tumult, utan blodiga sammanstötningar, utan någon af dessa sorgliga följder som repressioner, äfven de rättmätigaste, alltid föra med sig. BRT

19 oktober 1869, sida 2

Thumbnail