Aftonbladet – 18 oktober 1869, sida 2

—— MMMM itrop undslapp henne, spratt han till som om det varit ett pistolskott. Ribaumont! sade hon, kan det vara stt — barn — till — till — vår stackars, illa pensionär i Bellaise. Det är så — det är sål ropade Berenger. O, min fru, ni kände henne, Pär hon var i Bellaise! Ja, det gjorde jag, svarade priorinnan, som ej var någon annan än den af Eustacie, så högt älskade och saknade syster Monika. Jag älskade henne, och bad för henne af allt mitt bjerta, när verlden röfvade henne från oss. Ske Himlens vilja! Men den lilla älsklingen höll af mig, och hade jag varit i Bellaise, trör jag icke att hon hade flytt. Men om detta barnet vet jag ingenting. Ni tog i er vård, de faderoch moderlösa från La BSablerie, min fru,, sade Berenger hviskande, ty han förmådde ej tala högre. Hennes barn bland dessa öfvergifna smål utbrast priorinnan, mer och mer förundrad och nästan förskräckt. Om det finnes i lifvet, min fru, så är det er vård, sade Berenger med tårar i ögonen. .O, jag ber er, undandrag mig henne j längre.n Menp, utbrast den förvirrade nunnan, hvem skulle ni då vara, min herre? Jag — hennes make — enkling efter Eustacie — fader till hennes moderlösa barn! atropade Berenger. Hon kan ej med lag och rätt undanhållas för mig. Hennes make, sade Monika ännu tvegande, men han är död. Den stackars lilla — Gud förbarme sig öfver hennes själ — skref till mig en bjertlig bön, och gaf stora ullmosor för att jag skulle låta läsa messan ör hans själ (Forts.)