Aftonbladet – 18 oktober 1869, sida 2

helighet var vida berömd och i Lugon var man mycket stolt deröfver. Portvakterskan hade redan bört ryktet och öppnat gångporten innan klockan hunnit ringa, samt ifrigt visat vägen till mottagningsrummet, som var så naket och klosterlikt, som något rum kunde vara. En skärm af orofhyflade plankor, delade det midtitu: på skärmen syntes en med galler försedd öppping. Den yttre afdelningen af rummet var möblerad blott med ett bord, tre stolar och ett groft kopparstick af S:t Ursula, temligen storväxt och omgifven af en skara helt små jungfrur, som ej räckte högre än till fållen at hennes vida kjortel. Lefde möster Cecily i en sådan omgifning, utbrast Philip och såg sig omkring; peller lefva de i öfverflöd, på silkesdynor, derinne?, Tyst! sade Berenger ångestfullt, ty frasandet af en klädning hördes bakom skärmen, hvarpå en svart slöja och en hvit rosenkrans visade sig bakom gallret, medan en lugn, ljuf stämma sade: Frid vare med eder, min herre; hvad har ni att befalla? Berenger bugade djupt och svarade: Jag tackar eder, vördade fru. Jag medför ett bref från konungen, för att bedja om eder medverkan i en sak som nära rörer mig. Hans nådes befallningar skola åtlydas. Kommer ni från honom? Han var tvungen att svara på hennes frågor efter konungens helsa, innan hon bröt brefvet, som hon höll under slöjan för att läsa; så att han, der han stod, darrande, nästan färdig att svimma och knappt istånd att andas at ängslan, ej kunde se något mer än de tunga, svarta vecken, och då ett lätt