Jag är icke så vanvettig,, afbröt konungen skarpt; det skulle vara att tillintetgöra den enda möjligbeten att godtgöra en oförrätt. Men, Ribaumont, tillade han med bjertlighet, låt mig en gång höra att åtminstone en menniska förlåtit mig.. Sire, sire, sade Berenger alldeles öfverväldigad af sin rörelse, hura kan jag utsäga detta ord? Huru skulle jag kunna känna något annat än kärlek, tillgifvenhet, tacksamhet ? Karl halft smålog och sade sorgset: Ack! Jag kunde blifvit en god konung om de blott låtit mig få vara det. Tänk på mig, bed er vän Sidney tänka på mig, icke som jag var, men som jag hade velat vara — och bed — bed för mig! Derpå dolde han ansigtet i sin näsduk, betagen af sorg och ångest, och mumlade: Blod, blod! fräls mig, milde Herre Gud! I detsamma kom verkligen en så våldsam blodström ur både näsa och mun, att Berenger förskräckt sprang upp och bona fide utförde sin roll af läkarens medbjelpare, då på drottningens rop, icke blott Philippine, den gamla amman, utan ock en mycket mörklagd man med skarpa ögon och anletsdrag, hvil-. ken genast började bada konungens tinningar med starkt, väl luktande vatten, medan Berenger stödde hans hufvud. Efter ett par ögonblicks förlopp såg Pare upp på Berenger och lyckades med tecken och hviskningar låta honom förstå att han borde gå in 1 Philippines rum och vänta der. Och det var hög tid, ty fast han i ögonblickets oro icke känt sina krafter svika, var han dock nära att svimna när han kom in i den lilla kammaren. Der satt han tillbakalutad i en stol, red slutna ögon, knappt medveten om den tid som förflöt, eller om hvar han var, tills han halft väcktes ur sin domning vid ljudet af steg i rummet. Den stackars unge herro! sade Philippines vänliga röst, han har svimmat. Ack! Ingen under attdetta var för tungt för hans goda hjertal, Huru är det med konungen? försökte