Aftonbladet – 15 oktober 1869, sida 2

RR Han befinner sig väl, Sire. Vår drottning ämnar tilldela honom riddarvärdighet. Icke af en sådan orden, sade Karl och följde med fingret det stora ärreti Berengers panna. Vår syster af England har andra förtjenst-tecken än vi, för sina trogna undersåter. Ha! Hvad säger man om ossi England, baron ? Jag har legat sjuk hemma, Sire, och har aldrig hvarken hört eller sett något ute i verlden, svarade Berenger. Ah! En dag till vid Montpipeau hade varit nog för er, sade konungen; men ni är en af de skeppsbrutne, som flutit upp igen. En — åtminstone en hvars blod icke kommer öfver mitt hufvud,. Drottningen såg upp, orolig och bedjande, men Karl fortfor: Gifve Gud att flera komme på samma sätt! De hafva skurit djupt i eder kind, men vet ni hvar de skurit djupare ändå? I eder konungs hjerta! Ack! Ni skall icke komma som Coligny gör, från sin galge med sina båda blödande händer. Min fader förföljdes till sin dödsdag af en hugenottisk skräddares spökansigte. Jag — jag ser ett tjog hvarje afton! Ni är af kött och blod: låt mig taga på er och känna det. Mäster Pare! utbrast den stackars drottningen, för honom bort. Nej, madame,, sade konungen och höll Berengers hand hårdt sluten i sin, tag icke bort den enda välkomna syn jag sett på nära två år Han hostade och den näsduk han satte för munnen blef blodig; men han släppte dock icke Berengers hand och sade med svag, när stan hviskande stämma: Säg mig, hura kunde ni undkomma? (Forts. följer.)