Aftonbladet – 15 oktober 1869, sida 2

svarta utstående ögonen, som om han ständigt stirrade på någon fasaväckande syn. Comtessen stod som vanligt, stel som en automat och torr som ett stycke trä, bakom drottningens stol; för öfrigt var ingen annan än Pare närvarande: ban stod och höll upp sammetsgardinen och vinkade åt Ribaumont att träda närmare. Denne stod dock stilla, djupt bugande afvaktande en vink af konungen för att närma sig, och nästan ur stånd att återhålla sin rörelse vid den sorgliga synen — konungen och drottningen, båda så förändrade. Elisabeth, upptagen af sin gemål, och likgiltig för allt annat, vände icke ens på hufvudet då ban inträdde, men Karl vinkade honom närmare, räckte honom en gulaktig, vattensiktig hand, och sade då Berenger knäföll och kysste den: Här är han, madame, baron Ribaumont, hvars lilla lustjakt sjönk i vår olyckas strömhvirfvel. Alla Elisabeths minnen tycktes hafva sjunkit i samma hvirfvel, ty hon böjde blott på hufvudet utan att med en blick visa att hon igenkände honom, ehuru hon också tillät Berenger kyssa hennes hand. Man skulle knappt kunna känna igen honomp, sade kungen med låg, litet darrande röst, men jag hoppas att ni är någorlunda återstäld. Ja, Sire,lofvad vare himlen och eders nådes godhet att tillåta mig njuta mäster Pares omvårdnad. Ah! Det kan ingen jemföras med Pare i konsten att läka ett sår utanpå, sade Karl, lutade sig tillbaka i stolen och satt tyst en stund. Berenger, ännu liggande på knä öfvervägde inom sig om han skulle andraga sitt ärende då konungen fortfor: Och huruledes lefyer eder vän, Sidney?