Aftonbladet – 15 oktober 1869, sida 2

rum — och hemta andan medan Par gick n till konungen, och den gamla, förtjust öfver att hafva försäkrat sig om en åhörare, fortfor att prata. . Ack ja, hvila er en stund — sitt stilla så länge. Jag skall gifva er litet af en hjertstyrkande dryck, som jag lagar till åt kopungen: det skall stärka er. Ah! ni har blifvit illa tilltygad — men han ville hafva räddat er om han blott kunnat. Ja, goda moder, jag vet det; konungen har varit mig en mycket god herre. Ack, välsignelse öfver er om ni säger så af uppriktigt hjerta, min herre; ni vet att jag också är en af de stackars förföljda reformerta. Och jag säger er — jag som sett honom födas, som vårdat honom från första timman af hans lif — att huru mycket ni än lidit kan ni dock aldrig hafva lidit så som han. Mäster Pare talar visst om att hans sjukdom kommer af att han för mycket blåst i sitt jagtborn; men jag vet det bättre, Ack! att vara här och vaka om nätterna — en sten skulle kunna gråta blod deråt. Drottningen och jag, vi veta det, vi; men visäga ingenting; vi bedja blott. Men det dröjde icke länge förrän Parö återkom och vinkade åt Berenger, som följde honom genom ett praktfullt sofrum, till ett annat mycket mindre, dit han inträdde efter att hafva upplyftat en tung blå sammetsgardin, och fann sig i en atmosfer, förtyngd af vällukter och värma, och dessutom underligt qväfvande. På ena sidan om den stora brasan satt den unga drottningen blek, vissnad och med hvarje spår af liflighet och kraft försvunnet. Hon satt blott tyst och längtansfull betraktande sin make. Han satt midt emot henne, i en länstol, kringbäddad med dynor, dödsblek; med svällda ; kinder och en stel glasartad blick i de stora