Aftonbladet – 14 oktober 1869, sida 3

tet Leurre och, som chevaliern påstod, öfverlemnade till en notarie i Paris. Men jag har aldrig sedan sett dem. Dåp, sade ambassadören, kan pi vara viss på att dessa dokumenter gifva er någon stor fördel, som han till hvad pris som helst vill köpa, innan ni lär känna den. Eljest vore han ju sjelf den naturlige arftagaren till dessa länderier. Efter min dotter, sade Berenger hastigt. Kunde ni vara nog på er vakt för att icke nämna er tro på att barnet lefver? Det djupa ärret blef ändå purpurrödare än förut. Blott så tillvida, att jag sade att det fanns andra rättigheter än mina, hvilka jag ej kunde uppgifva, tydde jag derpå, sade nde Och då började han bevisa mig, hvad — jag ej hade lust att höra (och hans röst darrade) — hvad jag blott alltför väl visste.n Hm! Ni får icke mera lemnas ensam att strida med honomp, sade Walsingham, Satte han i fråga laggiltigheten af edert äktenskap? Nej, detta ämne vidrördes alldeles icke. Jag ville ej låta honom uttala hennes namn. Walsingham satt tyst några ögonblick. Det är klart, sade han, ,att chevaliern tror äktenskapet kunna blifva fullt och lagligt bevisadt, så att ni kan fråntaga honom hela arfvet, elleren del deraf; eljest skulle han ej erbjuda er en dotter med så rik hemift. 5 Jag skulle gerna efterskänka detta arf om det ej vore något annat än detta; jag sökte det aldrig. Men jag kan ej uppgifva min dotters rättigheter. Och det förklarade ni nästan, fortsatte Walsingham, så att chevaliern genom sin underhandling med er, åtminstone lärde att vi ej uppgifvit hoppet om att återfinna bar