Aftonbladet – 14 oktober 1869, sida 2

— Christina Nilsson har uppträdt i Exeter Hall i London i Händels Messias och liksom alltid förut väckt ofantligt bifall. En musikrecensent i en af de mest ansedda Londontidningarne yttrar om hennes uppträdande: Fröken Nilsson har tagit exempel af sin stora landsmaninna och föregångerska Jenny Lind och önskar att lysa såväl i oratoriet som i operan och detta på goda skäl. Den artist, som blott är känd på den lyriska scenen och sjunger främmande musik på ett främmande tungomål, kan vinna rykte i England lika väl som annorstädes; men om hon vill vinna engelsmännens hjertan helt och hållet, så måste det vara med den musik, med hvilken de äro mest bekanta och som de mest älska. Fröken Nilsson var blott föga känd i detta land innan hon uppträdde i oratoriet. I Birmingham år 1867, vid Händelsfesten år 1868 och på några konserter i S:t James Hall sista säsongen gjordes hennes första försök i en svår och för henne ny gren af konsten. Hvad hon utförde var, då allt lägges tillsammans, så väl gjordt, att de största förhoppningar grundades på hennes ibärdighet. Man-väntade likväl knappast då, att hon skulle så snart framkalla Exeter Hall-auditoriets kriticism just i det verk, Messias, som de bäst känna till och af hvars utförande de vänta sig det mesta. Att hon så gjort, kan ej förnekas djerfhetens förtjenst,äfven af dem — ifall några sådana finnas — hvilka betvifla hennes framgång. Enligt all sannolikhet var ett stort antal personer förberedda på, att fröken Nilsson mer eller mindre skulle misslyckas i sitt experiment, Man har lärt sig att anse, det Händels musik erfordrar ett specielt studium och att en Händelssångare blott kan långsamt utvecklas under inflytande af traditionen. Häraf beror det att folk nästan äro böjda för att förtörnas då de se en utländning uppträda bland den store mästarens tolkar. Hva som emellertid timade, vid fröken Nilssons uppträdande i Exeter Hall uträttade helt visst mycket för att öfverändakasta den teori, på hvilken nyssnämda uppfattning är grundad. Vi vilja ej stanna för att diskutera den legitima händelianska skolans förtjenster och fel, ej heller anställa jemförelser emellan stil och stil. Det må vara nog att säga det fröken Nilsson sjöng Messiasmusiken som en verklig artist, att hon gaf fullt och tillfredsställande uttryck ät nära nog hvarje fras deri och att de ovanliga tolkningarne, grundade på hennes egen intelligens, svarare voro förbättringar än motsatsen. : Det är verkligen uppfriskande att höra de välkända ariorna återgitna af en artist, som icke blott är fri från traditionens band utan äfven vet huru hon på bästa sätt skall nyttja sin frifiet. Fröken Nilsson gjorde lycka redan från början af sitt uppträdande, i hvilket man icke saknade skäl att vänta brister. Hon gaf Nativity-recitativerna med en bredd och ett ef-tertryck, hvilket mången veteran bland Händelsångare skulle göra väl i att efterlikna. Hvarje ord var studeradt, men utan att en misstanke om något konstladt låg i denna deklamation af den högsta fulländning. De TIysande passagerna i Rejoice. greatly kunde en så fullkomlig vokalist icke undgå ait gifva med effekt... Mera anmärkningsvärdt var emellertid fröken Nilssons, återgifvande af Come unto Him. Allt hvad djup patos, utsökt rent i ton och enkelhet i stil kunde göra, gjordes för denna sköna aria. Det skulle nästan vara omöjligt att kunna tänka sig en mera äkta konstnärlig sång eller en mera obestridlig framne I How beautiful are the feet steg dock röken Nilsson knappast upp till samma höjd, men x andra sidan var I know that my Redeemer liveth, på hvilken .en hvar med nyfiket intresse väntade, aftonens stora tilldragelse. Vid dess slut var artistens ställning såsom oratoriesångerska befästad och på hennes framgång sattes inseglet genom en bifallsstorm, sådan som ett engelskt auditorium sällan tillåter sig, då det lyssnar till ett religiöst musikverk.