Icke desto mindre, goda fröken Francis,, sade Berenger, betänker jag att det vore bättre att med ens bjuda fienden spetsen och en gång få slut på saken. Damerna förstodo vinken och försvunno, men Philip blef qvar, tills chevaliern inträdde mera lysande än någonsin, i en brun sammetsdrägt kantad med grönt sidensars och glittrande af guldspetsar. Sedan han frågat hura Berenger befann sig, såg han på Phi ip och sade att nan önskade få tala i enrun med sin kusin. Om det är frågan om affärer, svarade Berenger, skulle jag önska att ambassadöfen eller någon at hans sekreterare kunde vara närvarande, ty mitt hufvud är ännu svagt och tål ej stor ansträngning af tankekraften. Detta är mera en familjfråga, sade chevaliern och såg så oroligt på Philip, att Berenger ansåg sig tvungen bedja honom förena sig med de unga damerua i trädgården. Men i stället vandrade den otålige ynglingen upp och ned i korridoren, som en orolig hund väntande på sin herre. Och knappt hade han hört den gamla herrn buga och skrapa i dörren till sjukrummet, förrän han ilade dit och fann Berenger upphettad, flämtande, upprörd, som efter en skarp strid. Broder, hvad är det — hvad ber den gamle skälmen gjort dig? Iogenting; han erbjöd mig, blott godtgörelse, som han kallade det,, sade Berenger, som ej tycktes böjd för vidare meddelanden och icke aktade på Philips brinnande nyfikenhet. Men efter en kort tystnad fortfor han: Han har alltid varit mig öfvermäktig. Kan du tro det? Nu vill han att jag skall blifva fransk hofnarr. och gifta mig med hans lotter. Hans dotter! utropade Philip. Den sköna damen som förde oss hit? Berenger nickade jakande, Jag önskar bara att det vore mig man rbjöd en sådan godtgörelse,s (Forts.)