MINOTILCLEPNAS PeEepresentaLtion. Af ett referat å annat ställe i dagens blad inhemtar läsaren, att hr Fr. Bajers intressanta föredrag, å Nationalföreningens möte i går, om valsättet till danska riksdagen berörde, hvad man i Frankrike och England med en häfdvunnen term plägar kalla minoriteternas representation. När vi tillåta oss påkalla någon uppmärksamhet för en kortfattad belysning af denna helt nya, men i alla händelser högst märkliga politiska ids ursprung och syfte, antaga vi ej att frågan är, såsom det i dagligt tal heter, praktisk — i den mening, att hon inom den närmaste framtiden skulle ha utsigt att komma på dagordningen i vårt land. Men derför behöfver det ej vara en onyttig spekulation, att studera henne. Hon har redan i andra länder sin historia, så pass mycket åtminstone, att hon hos oss ej längre bör vara främmande för politiskt tänkande och intresserade personer. För öfrigt är det i allmänhet ganska svårt att afgöra, när en fråga är för tidigt väckt, eller när tiden skall anses mogen för begynnelsen af ett reformsträfvande. Samhällsarbetet går raskare, i-våra dagar, än förr. Utopien från i går kan vara en enhälligt erkänd sanning eller allmänt eftersträfvadt önskningsmål i morgon. Den betraktelse, från hvilken vännerna af ifrågavarande valreform utgå, kan korteligen sammanfattas ungefär sålunda. Det är omöjligt att för sig dölja, att den nutida samhällsutvecklingen, der den ej redan hvilar på en demokratisk grundval, oemoståndligt sträfvar att vinna en sådan. Det är — säger t. ex. den mycket moderate Prevost-Paradol — det är något så när lika möjligt att hindra den demokratiska, samhällsordningens seger, som att leda en flod tillbaka till käl-lorna. Men om de politiska rättigheterna så utsträckas, att antalet af dem, hvilka tillförene hade samhällsmakten i sina händer, endast utgör ett försvinnande fåtal i jemförelse med de stora valmans-härar, som t. ex. Förenta Staterna nu räkna och som de europeiska staterna. i en nära framtid skola förete, då är det uppenbart, att den politiska partikampen erhåller ett ojemförligt större fält, en vida större resonnans, att så säga, än hittills; samt att dess faror och olägenheter — hvilka ock finnas, vid sidan af par-: tistridens goda sidor — framträda i en så ) ökad måttstock, att det måste väcka de allvarligaste betänkligheter. Huru förebygga dessa faror och olägenheter, huru hindra ett politiskt förtryck, skonlöst utöfvadt af en vid valen segrande majoritet mot en minoritet, som består af nära — halfva nationen, ja som kanske är ännu större, ehura tillfälligheter låtit den duka under? Och härpå svaras från den sida, hvilkens åsigter vi här söka återgifva, att räddningen -ligger i en valreform. Det nuvarande valsättet — säger man — tvingar, i tider af bäftig agitation, hvar och en som ej vill onyttigt kasta bort sin röst, att rangera sig under en fana, äfven om han föga gillar den, d. v. s. att mer eller mindre uppoffra eller göra våld på sin öfvertygelse. För de mot hvarandra stående partierna gäller det att antingen segra fullständigt, eller ock fullständigt besegras. Och för de valmän, som ej äro anhängare af vare sig det ena eller det andra hufvudpartiet, återstår ej annat, än att välja mellan båda, eller ock döma sig sjelfva från all inflytelse.. Men ett valsätt, som medför så hårda nödvändigheter, förfalskar omröstningen, såsom Ernest Naville uttrycker sig, det .medför icke ett korrekt uttryck af nationens åsigter, det skapar icke en sann och verklig majoritet, utan en osann och konstlad. Tänkom oss en valkrets, som eger utse t. ex. fem representanter: enligt den nuvarande valmetoden tillsätter det parti, som eger majoritet, samtlige fem, Jehuru denna majoritet ej räknar mer än en I mer, än hälften af valmännens antal, och äfven om den möjligen tillkommit på det sätt, latt en temligen stark fraktion, t. ex. en femteIdel af valmännen, som helst skulle önskat ett Tannat resultat, förenat sig med den starkaste sidan, för att ej rentaf uteslutas från all inverkan på utgången. Kan man väl säga, att ett sådant valresultat lemnar segern ien verklig majoritets händer, eller att det är billigt, eller att det kan vara nyttigtyatt den åsigt, som halfva valmansantalet representerar, är dömd till tystnad i riksförsamlingen? Är det ej påtagligt, att nödtvånget att vinna sådana segrar, lida sådana nederlag skall förbittra partikampen med oäd!a tillsatser, att de vinnande skola förledas till hänsynslöshet, de besegrade till en harm, som rufvar på hämnd? Och måste det ej vidare, ofta nog hända, att många af en nations bästa politiska kapaciteter skola stanna utanför representationen, derför att de grupper af valmän, I som skulle vilja gifva dem sina röster — om också, äfven till antalet, ganska respektabla — ej förnjå någonting under det nu herrskande majoritefsyal-systemet? Detta system utestänger goda krafter, som lätt bli malcontenta och förtära sig sjelfva i den negativa verksamheten att kriticera och undersräfya förtroendet till de styrande och deras åtgärder, Detta samma system upplåter deremot blott alltför mycket utrymme i representationen åt politiska nulliteter, hvilkd afl ett parti, som måste segra eller falla, själva ras på vallistan såsom de der, genom sjelfva sin obetydlighet, väcka minsta anstöt, lättast lotsas fram genom afandsjukans och de perIsonliga antipatiernas bränningar, och ha mesta utsigt att kring sig förena en majoritet. Anhängarne af det nya valsystemet yrka RS NESERE ESTATE AR EEE