Aftonbladet – 11 oktober 1869, sida 3

;stöflor och allt, sträcka sig på de hvita sammetsdynorna, rikt broderade i svart och silfver, med deviser beh motton, hvari halfmånar och nedgående solar spelade en stor roll. Vagnens öfriga invånare tycktes hafva glömt sig i åtskilliga hörn af det ofantliga ekipaget, och Philip, som icke visste huru han skulle förklara sin objudna närvaro, satte sig tafatt på yttersta kanten af vagnsdynorna, midtemot sin broder, och tänkte inom sig att Humfrey var bra onödigtvis misstänksam, som kunde misstro denna förtjusande dam, hon som tycktes vara så bedröfvad öfver Berengers öde. Ah! jag anade aldrig något så rysligt! Jag skulle icke kunnat känna igen honom. Ah! hade jag kunnat tro,.. Hon lutade sig tillbaka mot vagnsdynorna och gret som hennes hjerta ville brista; derpå försökte hon fatta Berengers hand, som skraftlös låg vid hans sida, men han drog den genast-undan och hopknäppte båda händerna öfver bröstet. Ar det bättre nu? Lider ni mycket? frågade hon med ett deltagande och en ömhet, som gick Philip djupt till hjertat, han skyndade sig att förklara huru det kom sig att hon ej fick något svar. Han kan icke tala nu, min fru. Skottet igenom kinden förorsakar då och då förfärliga ågor och svär svallnad i munnen, Sedan bir han bättre en tid. Rysligt, rysligt, suckade hon, men vi skola göra vårt bästa för att försona det. Ni min herre är förmodligen... Jag är hans bror,, svarade Philip innan bon hunnit utsäga meningen, rädd att blifva tagen för en vapensven eller page. ah, hans bror! Har hans fru moder en så gammal son i sitt andra gifte? Jag är Philip Thistlewood, hennes styf