Aftonbladet – 9 oktober 1869, sida 4

början, och då studentkåren efter dtt allmänt öte, vid sjutiden samlades utanför Akademiska föreningen, föll en och annan regndroppe på de uppspända paraplyerna och de obetäckta hufvudbonaderna. Med fanbärare och sångare i spetsen anträddes tåget, och skaldens staty omgafs af åhörare, som med spänd uppmärksamhet lyssnade till de uppstämda sångerna, å Härefter uppstod docent Gustrin och framhöll uti ett Vältaligt föredrag, hvad Tegner verkat för Sverge och för den akademi, der han först inhemtade ch sedan spred vetande. Sedan khan talat om poesiens förhållande till äyttan och dess målsmän, utbragte han till slut för skalden ett lefve, som niofaldigt besvarades af kraftiga röster. Härmed var det slut på den del af festen, som egde rum i det fria. En stund senare uppstämde Lumbyes kapell sina toner — en del af dagens nöjen, om också icke officiel. De intryck, som häraf väcktes, försöka vi icke att skildra, synnerligast som Stockholm snart gästas af kapellet. Vare nog sagdt, att åhörarne uttryckte sin belåtenhet ilifliga applåder, ech att artisterna gåfvo flera nummer da capo. : När de sista tonerna förklingat, och åhörare och åhörarinhor, väl ombonade lemnat Akademiska föreningen, der konserten hölls, öd signalen till börjande af festen inom hus. fter att hafva kommit in i den rymliga salen, uppfyld af deltagare, så många plateen rymde, lyckades det efter något besvär att lotsa sig fram till de bål-starka borden. Ett gas tömdes, och promenaden fortsattes. Men astigt ljödo, doft som vattnets brus uti Atlanten, ljud af en gong-gong, och grafvens tystnad uppstod, der förut ett buller herrskade, likt bikupans. Adjunkt Weibull uppträdde på talarestolen, som var smyckad med de nordiska fanorna, och föreslog i ett versifieradt föredrag skålen för Tegnörs minne. Nästa skål gälde de nykomna, som af rektor Andersson -erhöllo seriöst-humoristiska förmaningar. Doc. Esaias Tegner, skaldens sonson, talade för Danmarks studenter. Dessutom föreslogos skålar för Norges och Upsala studenter, för krigsrådet Lumbye, som jemte sitt kapell blifvit inbjuden, för qvinnan o. 8 v. in infinitum. Men vid skålarne må jag icke längre dröja. Midt i salen har nu på ett bord en sångare ställt sig. Med en imperatorisk hållning och en gest, värdig en Cesar, bjuder han tystnad. Hansönskan uppfylles, och en häroch der afbruten af bravorop och da capo! afsjunger han på känd melodi en humoristisk sång, rörande ställningar och förhållanden på platsen. De närvarande stämma in i refrängen, de nemligen, som mäkta för skratt. När sången är slutad, bäres sångaren på beundrares armar flera hvarf kring salen. Författaren! författaren! är nästa tanke. År han tillstädes, får han samma hyllning som exekutören, hvarom icke, nå ja, då kan ju ingen hjelpat Så afvexla tal och sånger hvarandra. Stämningen höjes alltmera. Gamla professorer, närvarande vid festen, le vid åsynen af de ungas glädje, tänkande på sin egen ungdom. Se deren samling studenater arm i arm. Det är novitier med en junior i sin krets. Nu gäller att presentera de nykomne för äldre studenter eller andra novitier. Presentationen blir detsamma som titlarnes bortläggande, och på så sätt erhålles under qvällens lopp nya bröder i legio. Med hvarje bror skall drickas, och underligt är väl icke, om då slutligen bålarne, fylda af uppmärksamma händer, dock taga en ända. En och annan aflägsnar sig. Flertalet dröjer dock en stund ännu, men när —LL ——— —--—— RR