Aftonbladet – 8 oktober 1869, sida 3

och sändt honom med fiskaren tillbaka till Taltrasten, tog han sin hatt och gick ned till den sandiga stranden, som glittrade imorsonljuset, vände om och tog vägen: rakt mot kyrkan. Philip ryckte honom i kåppan. Du tänker väl aldrig gå dit, Berenger? Plåga mig icke nu, var det svar han fick. ,Der mötas de döda och de lefvande. Men broder, de skola taga ie Ea för en Fat deras egen sort.n Låt dem göra det. Philip hade visserligen rätt öch detta var hvarken klokt eller nödvändigt. Men Berenger förmådde-i denna stund föga öfvertänka sina handlingar, och för ögonblicket kände han sig mäktigt dragen till Iden kyrka, der hans förfäders tro bekändes. Det var ingen bestämd önskan, blott en aning om att det skulle vara frid i att knäböja bland de andäktiga kyrkogångarne,. som kommo och gingo med sina fisk-korgar på armen och lyssnade till prestens och hans medbjelpares sakta sång bakom altarskärmen. Philip spatserade emellertid högst förtretad utanföre, tills Berenger och presten kommo ut, då det: första ord han hörde, var att Dom. Columbeau sade: Jag skulle förut tillsagt eder att messan begynte;. min son, men jag fraktade att ni var hu to, oJag de gelsk protestantv, sade Berenger; m a var för mycket i behof af tröst för att kunna afhålla mig från att deltaga i bönen. Fader Columbeau såg på honom litet förundrad och tänkte kanske att han här hade för sig en lofvande proselytkandidat, om han blott finge tid att utföra omvändelseverket. Men Berenger bytte genast om samtalsämne och frågade huru långt det var till Lugon. (Forts.)