Aftonbladet – 7 oktober 1869, sida 3

I vill man företrädes I underbara, det romantiska med ett ord, i fredligare. Ar 1840 dög ans store antago nist Vergeland, och det nationaldemokratisk. partiet förlorade med honom sin egentlig representant i litteraturen. Den period, son som Norges utmärktaste kritiker har gifvi det betecknande namnet Interregnet och soti fortfor intill Björnsons och Ibsens uppträdande för omkring ett årtionde sedan, to; sin början. Ii detta interregnum var det likväl märkvärdigt nog icke Velhaven, som kon att bli den litterära republikens förste man denna plats intogs, nästan utan att någor märkte det, af en författare, åt hvilken hvarken allmänheten eller kritiken hade egna synnerlig uppmärksamhet, nemligen A. Munch Psykologiska gåtor. En berättelse af Claudc Gerard. D. 1—3. (Stockholm 1868.) Det är ett sakförhållande, som äfven bekräftas af det här föreliggande arbetet, att nutidens roman, liksom hela dess dikt öfverhofvud, är stadd i ett öfvergångsskifte, der de gamla motiverna och den föråldrade tekniken brottas med de ännu ej fullt klara elementer som peka på framtiden. ÅA ena sidan det öfverraskande och händelser och karakterer; men å den andra kan man ej afvisa eller förbise samtidens kraf på natur, sanning, snart sagdt handgriplighet, i det diktade. Häraf uppkommer nu denna egendomliga sammansättning af romantik och realism, hvilka kan sägas som grunddrag, fast i olika förhållanden, genomgå de flesta af nutidens mest framstående romaner, från. en Victor Hugos oorganiska hoptvingande af de båda riktningarne till en Collins fina väfnader, der dock begge skilja sig åt, eller en Feuillets och Cherbuliez innerliga och organiska sammansmältving af tidens reala och ideella diktbehof. Redan titeln af det nu ifrågavarande verket tyder på samma tvedrägt: ty gåtorna, det mystiska, sägas vara psykologiskan, således ändock tillhörande det fattliga eller vaturliga området. Claude Gerard tillhör föröfrigt, noga bestämdt, den mellersta af de skolor vi nyss nämde, den hvars mest framstående medlem är Wilkie Collins. Liksom hos honom bildar en följd af brott berättelsens medelpunkt, och denna utvecklas, åtminstone delvis, i form af bref, vittnesmål och dylikt. Händelserna, och isynnerhet det öfverraskande och romantiska i dem, utgöra det förherskande elementet, hvaremot karaktersanalysen och den inre motiveringen underordnas under de förra. Det kan emellertid ej nekas, att Claude Gerards imitation — ty som sådan måste berättelsen i hufvudsak betecknas — är gjord med ganska mycken fantasirikedom och talang, och att hans stil är flytande och smakfull samt förråder en man af verklig bildning och beläsenhet. Hans planenläggning vittnar om en hos oss mindre vanlig kombinationsförmåga, som särdeles angenämt underhåller läsaren, äfven om denne vid närmare skärskådande tycker sig finna, att mången lucka öppnar sig, mången svaghet framträder deri. Hatfvadfelet j oberoende af hvarandra och först mot slutet är, att planen från början delar berättelsen i två halfvor, som länge fortlöpa temligen råka samman. Dernäst ville vi anmärka, att det motiv, hvarpå äfventyret med hvita pierroten hvilar, sömngångeri, väl kan i romanen användas som sådant, enligt hvad Collins i Månstenen visat, men ej får göras så helt och hållet till förherskande och ej heller kan antagas utveckla så underbara verkningar som här är fallet, Dessutom ligger den invändningen nära till hands: skulle ej ett så ihärdigt gående isömnen som Malkolms redan tidigt ådragit sig någons uppmärksamhet och följaktligen snart uppdagats för patienten? En del andra frågetecken skulle äfven utan synnerlig svårighet kunua göras vid åtskilliga af handlingens vändningar, men vi förbigå dem, helst de nästan alla hvälfva. sig kring den tvistiga punkten om hvad som i sjelfva verket är möjligt eller icke; och i det fallet äro, som bekant, romanförfattare ofta af andra tankar än deras läsare. Hvad vi hos Claude Gerard sätta högst är hans klara och starka fantasi, som med tillhjelp af en rik beläsenhet och mångsidig bekant i med utlandet sätter honom istånd till lfliga och duktigt utförda skildringar af lokaliteter och situationer. Äfven om en eller annan erinring skulle påträffas i dem, ega de dock i sin helhet förtjensten af nyhet och smakfull saftighet, som gör att läsaren icke tröttas vid att följa den delvis något för mycket i detalj utspunna handlingen. Verkliga mästerstycken i denna väg äro tecknir af det öde kapellet, i hvilket Mertor in ges af sin fru, af Kranach och dess omg ningar, af Astleys besök i dårhuset m. fl. Den realism, som dock i grunden utgör vår tids skaplynne, framträder här i en sund och ren form och stämmer läsarens fantasi behagligt, utan att öfverreta eller slappa henne. I Claude Gerard, som nu trädt ut ur följ tongens dagsländelif och intagit en plats i den verkliga litteraturen, kunna vi således helsa en af våra talangfullaste och elegantaste romanförfattare, som säkert skall kunna , ä rre anspråk på erkännande, här han i sin fantasis gestalter söker ingjuta 5) I, 257.