Aftonbladet – 7 oktober 1869, sida 2

nog sjunkit ned deri. Det föreföll honom så rysligt, att han knappt kunde uthärda der medan hans broder stod och såg på den bedröfliga omgifningen, så som om han velat föra eh bild deraf med sig hem. Hon, den sköna unga qvinnan, som han lemnade i sin konungs palats, sof hon då sin sista sömn under dessa tistlar och törnen, som växte så tätt, att det knappt var möjligt att tränga sig fram mellan dem? Var en hviloplats här bland dessa namnlösa gratvar det bästa han kunnat, hoppas för den maka, i hvars blickar han trott sig denna stund kunna spegla sina? Var detta hennes fristad undan fiender, svärd, hungersnöd, eld och brand? En -stor Sjöfågel, som svepte förbi dem med vida vingar och dofva, klagande läten, fulländade det ohyggliga i denna omgifning, och Philip drog häftigt i sin broders kappa, utropande: Berry, Berry, låt oss komma härifrån eller vi skola begge mista förståndet! Berenger följde honom mekaniskt, men då man gått genom ruinerna och åter stod utom staden och det lilla sällskapet efter att rikligen hafva belönat den gamle mannen, skulle återvända till S:t Julien, stannade Berenger och sade hastigt : Hvar går vägen till Nissard? Och då männen pekade söderut, tillade han: Visa mig dit.n Men nu blandade isig kapten Hobbs i saken. Han visste att Nissard var beläget mellan farliga sandbankar, och att en båt blott vid dagsljus och under flodtid kunde våga sig dit. Att gå de sex (engelska) milen till Nissard kunde väl gå för sig, men det vore då omöjligt att denna afton åter komma ombord på Taltrasten, och detta var åtminstone för honom absolut nödvändigt. Han ville derför att de unga herrarne skulle