Aftonbladet – 7 oktober 1869, sida 2

flygtig som sjelfva vinden och dock mer än djup nog för att uppsvälja både häst och ryttare. Ja, trädtoppar och skorstenspipor talade om hvad den redan slukat. Hela landskapet, när och fjerran, framvisade intet annat än dessa ödsliga, släta väglinier, föränderliga för hvarje vindkast och ökenlika i högsta grad. Några få kaniner som skuttade omkring, en fiskmås som då och då fladdrade i luften med sina spöklikt hvita vingar, voro de enda lefvande varelser som visade sig. På ena sidan utvisade en dunkel, rödaktig rand vid synkretsen, att en bebodd trakt låg många mil in i landet. På andra sidan låg det vida hafvet, grått, blekt, dimmigt, men der Philips längtande blick dock ännu kunde upptäcka Taltrastens master. Åsynen deraf var Philips högsta tröst. Ynglingen kände sig mera modlös och hemsk till sinnes än någonsin förut; vid hvarje steg sjönk han ända till fotknölen ned i den lösa sanden, på hvars yta den barfotade vägvisaren med lätthet löpte. Berenger tycktes fullkomligt känslolös för alla besvärligheter. Ödsligheten blef till sluts nästan outhärdlig; ingen vågade tala till Berenger och Philip började slutligen tycka sig som i en dröm vara i skuggornas land, tyckte sin broder blott vara en vålnad och trodde nästan att de båda i åratal vandrat så här. Utom denna obestämda oro hyste han också den vanliga protestantiska och engelska fördomen mot allt hvad fransmän hette, trodde sig vara i ett land fullt af mördare och var fast besluten att ej låta sin broder ensam kasta sig i någon fara, och att påminna de påfviska skurkarne att ett engelskt fartyg var i sigte. Men denna tröst var snart förbi, ty a tät, grå dimma drog sig långsamt från sjön inåt landet, skymde bort skeppet, kom närmare och skymde bort alla de märken