Aftonbladet – 6 oktober 1869, sida 3

remålet, att alla hans följeslagare skyndade fram för att hindra honom rycka ned bjelkarne öfver sitt hufvud. Sålunda framdrogs i dagsljuset en af dessa mörka, tunga trävaggor, som brukas: af det franska böndfolket, blank af ålder och nötning, men oberörd af elden. Se in derin, tecknade Berenger åt Philip. Sjelf stod han med bortvändt ansigte öch hopbitna tänder. Vaggan var tom, alldeles tom, med undantag af en liten madrass. på dess botten, samt ett band, hvarpå små gula musslor voro uppträdda. jä Berenger tog denlilla leksaken och fasthöll den nästan konvulsiviskt; derpå sjönk han ned på knä och dolde sitt dödsbleka ansigte i händerna, alltjemt omslingrade af det lilla perlbandet med de gula musslorna. Kanske hade han hittills knappt rätt kunna fatta sitt barns tillvaro, och varit helt och hållet upptagen af tanken på sin hustru; men vaggan, den hemgjorda leksaken, väckte nya djupa känslor. Han såg Eustacie med sin ömma ljufhet, såsom moder, han såg hennes afbild i vaggan, och — o! att det skulle slutas så! Ur stånd att återhållaett halfqväfdt jämmerrop, lutade han sin. panna mot dot liflösa träet, kysste det gång på gånvg, och låg sedan stilla, orörlig, utan då djupa suckar och snyftningar skakade hela hans varelse. Philip, hvars hjerta var vära att brista, ville nästan med våld föra honom derifrån, men kapten Hobbs, ur hvars ärliga ögon. tårarne droppade, hindrade honom derifrån. f Låt honom Vara, junker Thistlewood, sade han, det gör honom godt. Stackars unge herre! Jag mins huru det var när jag kom hem och vår äldsta lilla gosse, .som vi hade så godt hopp om, var borta. Och dock hvilade Nan i sin egen graf på kyrkogården