lenna gång saknas i kammaren, om än bland : lem, som afträdt från arenan, en och annan l: uf dess förra ledamöter torde blifva mycket: vår att ersätta. Om ingen gäller detta i vögre grad än om den så högt förtjente riks: lagsveteranen rådman Björck, hvars nog-l: ;ranna kännedom om statsförvaltningens alla renar och vidsträckta erfarenhet i deras: ehandling vid Riksdagarne, satte honom i tånd att lemna mycket värderika bidragtill le flesta förekommande ärendens utredning ich bedömande. En bland valens mest anmärkningsvärda öreteelser är för öfrigt den benägenhet att utbyta sin plats i Första kammaren mot enl ädan i den Andra, hvilken synes göra sig sällande hos dem som kunna vara i tillfälle utt göra ett sådant utbyte. Det är icke utan utt detta faktum vittnar derom, att hos oss börjar att uppeabara sig samma föreställning som i de flesta andra stater med representaiv författning, att man anser den nedre,l nera omedelbart ur folkets val utgångna, kammaren erbjuda tillfälle att utölva ett större inflytande. på statsärendenas gång och allmänhet gifva åt det der fällda ordet en större vigt och betydelse än fallet -är med den öfre kammaren. Detta förhållande är helt naturligt i stater der den öfre kammaren, den må nu benämnas öfverhus, herrehus eller senat, antingen består af medlemmarne af en ärftlig bördsaristokrati eller af medlemmar, som erhållit sin fållmakt af monarken; men det är något mera öfverraskande der man, .såsom hos oss, funnit den i vår tanka lyckligaste grund, på hvilken man kan bygga en öfre kammare, nemligen val genom provinsrepresentationerna, och der således äf ven denna kammares ledamöter erhållit sitt uppdrag af medborgares förtroende. För den som uppmärksamt aktgifvit på de tre senaste riksdagarnes förhandlingar, är företeelsen dock icke alldeles oväntad. Det lider icke något tvifvel — och vare det sagdt med all aktning för den talent och de insigter som förefunnits i Första kammagen — att debatterna vanligen utiden Andra antagit en större karakter, fört med sig någonting mera imponerande, än de i ett slags konversationsstil hållna förhandlingarne i Första kammaren. Denna uppfattuing, som man erhållit genom att åhöra riksdagsdebatterna, har, tro vi, utbredt sig äfven i landet och bragt det derhän, att allmänna uppmärksamheten fästat sig i högre grad vid den Andra kammaren än vid den Första. Att den sisthämda icke så mycket som den förra uppbäres af den allmänna meningen, torde också till icke ringa del härröra deraf, att den obilliga röstgrund, som tillämpas vid kommunalvalen, icke tillåter landstingen, som äro valkorporationer för tillsättning af Första kammaren, att tillvinna sig den stora allmänhetens fulla förtroende. Härtill kommer, att nödvändigheten att söka ett stort antal af nämde kammares ledamöter bland högt aflönade och regeringen nära stående embetsmän, ingifver den föreställninggen, att kammaren icke kan i förhållande till regeringen intaga en sjelfständig ställning. Att den nuvarande regimen icke genom pågon påtryckning hindrat sina förtroendeembetsmän att emellanåt rätt allvarsamt göra opposition, är en omständighet, som icke kunnat ur folkmedvetandet utplåna nyssnämda ganska naturliga och nära till hands liggande föregtalaine: Emellertid är det ru ådagalagda förhållandet ganska tänkvärdt och bör utgöra en allvarlig maning till Första kammaren att icke genom sin hållving förlora störve terräng i allmänna medvetandet än som redan till följd af oundvikliga omständigheter torde vara händelsen. Grundlagen säger, att båda kamrarne skola vara likstälda och ega fullkomligt samma befogenhet, men Första kammaren skall snart finna sig stå alltför mycket tillbaka för den Andra, om den icke uppmärksamt ger akt på tidsförhållandena och förstår att i tid och med värdighet foga sig efter den upplysta allmänna meningens fordringar. Börja dess ledamöter i större antal gå öfver till Andra kammaren, för att vinna utrymme för sin verksamhet och ett tillfälle att utöfva inflytande, så skall likställigheten kamrarne emellan snart endast vara formell, icke verklig. Fasdoetalune derra RRENO