ningar om det okloka och oriktiga i att han gifvit sitt samtycke. Men den gode riddaren bade aldrig i sitt lif tänkt på att sätta sig upp mot milords beslut och hade till och med af hans hand mottagit sin första hustru, när den muntra Annora öfvergifvit honom. Således kunde hon blott rida öfver till Hurst Walwyn, der hon tystades af sin faders första ord, klaga och knota hos sin moder ända tills hon retat henne att utfinna alla tänkbara skäl för att Berenger borde resa sjelf. Derpå reste hon hem, var mycket skarp mot Lucy och påstods af den näbbiga lilla Nån bafva nitton gånger på en dag ör sitt: Tilley-valley! Då Philip fick höra talas om resan, yrkade han ifrigt att få följa med. Han var viss på att ingen kunde se Berry tillgodo hälften så väl som han; och att låta Berry resa dit bort och blifva ihjälslagen utan bans sällskap — derom ville han icke höra talas. Han måste resa, han ville icke stanna hemma, han skulle icke läsa ett ord; nej, nej, han var färdig att hänga sig af förargelse eller dö af oro öfver att något skulle hända hans broder. Och sålunda lyckades han aflocka sin godhbjertade fader den bekännelsen, att han skulle vara lugnare för Berrys skull omi Philip var med, och att han kunde få resa, ifall nemligen Berry ville hafva honom med och lord Walwyn tillät det. Begge delarne ernåddes lätt; det fanns föröfrigt intet skäl hvarföre icke Philip skulle kunna resa dit hans broder reste. TI sjelfva verket var resan, utom för Berengers klena helsas skull, icke det ringaste farlig. Kapten Hobbs, till hvilken Philip glad och lycklig genast begaf sig för att bedja honom komma upp och tala med milord, var en kraftfull, ledurlig, erfaren sjöman, som var fullkomligt hemmastadd i Biskaya-viken öch