MUSIK. Få äro de operor af engelsk mästare, hvilka blifvit gifna äfven på andra sidan Kanalen, och bland dem som njutit en temligen firad tillvaro på Kontinenten torde Ziguenerskan (The bohemian girl) af William Balfe kunna nämnas i främsta rummet, Balfe är en son af det gröna Erin, men hans skola är nästan uteslutande italiensk-fransk. Rikedom på osökta motiver samt en viss ledighet och lätthet i stilen äro de grunddrag som karakterisera hans arbeten, och dramatisk rutin har han så mycket mer kunnat förvärfva, som han personligen uppträdt på åtskilliga scener såväl i sitt hemland som i Italien, Frankrike och Amerika, z Ziguenerskan tillhör antalet af de operor, som kunna kallas medelmåttiga, men lyckade, och hvilka i sin helhet ej så hastigt föråldras som åtskilligt genialiskt, men misslyckadt. De två decennier som förflutit sedan arbetet för första gängen gick öfver vår lyriska soen hafva gjort texten Tr men ej förtagit musiken sin förmåga att tillfredsställa måttliga pretentioner och angenämt fördrifva en afton. Det har också onekligen på de sista tjugu åren tillkommit tusen gånger flera sceniska barnrof, förtviflade och slutligen lyckliggjorde fäder, dystra afsked och ömma återseenden än det har komponerats vackra melodier och okonstlad populär musik. Libretton är i första akten ett slags prolog. Här jagar effekt på effekt så ifrigt fram, att de snart sagdt falla omkull öfver hvarandra och slutligen bilda en hel, temligen oformlig, hög af händelser. Den andra akten företer drag af originalitet och de två sista till och med af dramatisk plan. Ziguenardrottningens svartsjuka är sålunda ett ej alldagligt motiv och torgscenen har ett liffullt och-raskt skaplynne. Skada att slutligen ett par af huofvudfigurerha väl lättsinnigt bortslumpas under försoningens glädje. Musiken är ingalunda strängt värdig i sin dramatiska hållning, utan röjer åtskilliga mindre försvarliga afvikelser och longörer, såsom i första akten den trista bashymnen, som sjunges så länge och väl liksom enkom på det att Devilshof under tiden skall hinna springa sin väg med den lilla Arlina, som han enleverar, eller i samma akts slut förföljelsekören, som är ett mönster för denna skyndsamhet på stående fot, hvilken egentligen florerar i operafinaler. Åfven innehåller partituret en icke ringa Samling lieux communs, hvarjemte det är hvad Oulibicheff kallat nizzamusik eller en ständig sammanblandning af två nationaliteter. Dock är denna tonskapelse öfverhufvud taget fransk, med en och anman fläkt-af italiensk anda. För öfrigt är den melodiös, rythmiskt om vexlande, lättfattlig samt fri från grummel och öfveransträngningar. Pukslagaren är den ende som förefaller öfver höfvan sysselsatt. Ziguenardrottningens parti är hållet i ett slags stor stil, öfriga sångroller äro sammansatta af lyriska behagligheter, bland hvilka nägra ej kunna förfela ett synnerligen fördelaktigt intryck. Främst ställa vi i detta hänseende den ryktbara romans, som skilIrar grefve Albans saknad af sin dotter, MN Taonerlig och skär melodi, samt de flesta