TJUGONDETREDJE KAPITLET. Den tomma vaggan. -——— an ville veta Det värsta ssart; med sorglig visshet Att göra slut på outhärdlig ångest, Han sporrade sin bäst — allt hvad han fruktat Blott alltför snart besannades. — — Southey. Stridiga vindar försenade Taltrastens resa långt öfver hvad Berengers otålighet beräknat; men hoppet var hans ledstjerna, och han ihågkom sedan ofta de dagar han tillbragte ombord på det lilla fartyget, såsom vida lyckligars än han då trodde dem vara, Det var en lugn, klar Oktoberdag, då kapten Hobbs ändtligen lade in i den lilla, närmast La Sablerie belägna hamnen. Berenger hade denna morgon, för första gången kommit att tänka. på huruvida hans utseende skulle kunta. göra ett obehagligt intryck. Han tyckte oe att det stora rödblå ärret, det svarta ana på kinden och den kala pannan väl kunde skrämma den, som ej förut sett det, och framtog en liten svart sammetsmask, kallad tour de nez, som ofta vid längre resor till häst nyttjades för att skydda ansigtet mot damm, i tanka att sålunda bereda Eustacie på havs förändrade utseende. Han hade fästat en rosenröd -bandros vid svärdbältet, kastat ett skärp af samma färg öfver axeln, fästat en lång strutsfjäder i sin spanska, bredbrättade hatt, och uppsökt sina, med breda fransar prydda spanska handskar. Så rustad trädde ban upp på däck, och Philip skrattade hjertligt åt att han befattade sig med dylika fåfängligheter. Se, kapten Hobbs, sade den yngre brodren muntert; ni visste väl icke att ni hade en så fin junker ombord. Här månde vara grannlåt nog för mylady. sTyst, Phils, sade Berenger, som förut med