Sidney skref till svar ett mycket hjerligt bref, hvari han förklarade att han aldrig kunnat förmå sig tro att den lilla herdinnan var en förräderska, och att han var förtjust öfver att hon var en sådan bjeltinna. Han skulle försöka helsa henne med det bästa hans poetiska förmåga kunde frambringa, då hon en gång skulle lysa vid engelska hofvet, ehuru egentligen hans vän, mr Spenser, var den enda som rätt kunde prisa sådan trohet. Hvad herr abb6 de Mericours vänner angick hade sir Robert Melville genast igenkänt deras namn och förklarat dem vara ifriga katoliker och drottningens anhängare, och så hårdt ansatta af Douglas, att de troddes snart nödgas alldeles fly ur landet. Sidney tillade hvad lord Walwyn redan sagt, nemligen det att lemna Frankrike för Skotland vore att komma ur askan i elden, ty der voro partierna tredubbelt så fanatiska och hetsiga. Hans råd var att herr de Möricour skulle såvida förena sig med engelska kyrkan, att han kunde erhålla tillträde till något af universiteterna, och Sidney, trodde sig hos sin onkel af Leicester kunna för honom erhälla ett stipendium vid Oxford, der han kunde af bjertans lust studera dessa saker Det var mycket som kunnat bestämma Mericour att följa detta råd. Han hade haft många samtal med mäster Adderley och hade bivistat gudstjensterna i slottskapellet. Båda delarne tillfredsstälde bonom vida mer än hvad han sett bland de franska kalvinisterna, och den ömsesidiga kärlek och frid som rådde mellan båda familjerna, var honom som en ny verld. Men han hade dock ej ännu kunnat. besluta sig att öppet träda at ur sin egen kyrka, hvilket fordrades för hans inträde vid Oxford på lord Leicesters stipendium. Hans kunskaper i de klassiska språken borde, efter mäster Addörleys tunkä,