som hade så stor aktning för huset Walwyns länsherrliga rättigheter, att han med glädje stälde sig sjelf och sitt bästa skepp, Taltrasten, till deras förfogande. Taltrasten var en ypperlig seglare och tillräckligt beväpnad för att ej behöfva frukta algieriska korsarer eller spanska sjöröfvare. Han bad blott om en veckas anstånd för att ordna skeppets kajuta till att mottaga fruntimmerserare, och under tiden sändes en kurir till London för att skaffa Berenger drotthbingens tillåtelse till resan och pass från den franske ambassadören, hvarförutan han icke rna kunnat begifva sig på denna färd. Mäster Adderley hade emellertid tålmodigt fogat sig i den hårda nödvändigheten att ännu ep gång nödgas fr en resa till Frankrike. Men lyckligtvis befanns vid närmare påseende kajutorna ombord på Taltrasten så tränga, att Berenger försäkrade sin .morfader det den värdiga kaplanen blott skulle vara till besvär både för honom och alla andra. Af samma skäl öfvergaf man tanken på att medskicka några qvinliga tjenare, hvilka, om de behöfdes, kunde anskaffas i La Sablerie, och sålunda föll det sig så att de enda tjenare Berenger skulle medföra voro Huomtrey Holt och John Smithers, de samma ärlige män, hvilkas pålitlighet var till så stor nytta vid hans räddning i Paris. Claude de Möricour hade alltunder denna tid blifvit bemött som en ärad gäst vid Hurst Walwyn, och stod på mycket god fot med dess herre. Han ämnade genast begifva sig till Skotland, men lord Walwyn tillrådde honom att vänta och först efterhöra sina slägtingars vilkor innan ban reste dit. Berenger hade derföre skrifvit till Sidney och bedt honom -hos det skotska sändebudet, sir Robert Melville, begära upplysningar om Möritvdvrg slägt.