Aftonbladet – 1 oktober 1869, sida 4

Vid Fru Cecilia Cederschiötds död I Carlskrona den 17 sistl. Augusti. Ett tidningsblad föll mig i går i handen, Der stod en glädtig nyhet söderfrån, Alt din Cecilia gifvit dig en Son; Men straxt derunder inom svarta randen Det stod, att din Cecilia var död — — Och, ligger fröjd så nära sorg och nöd? Jag minns i fjol, jag minns det än så lifligt, Då du en blomma fann på hatvets strand Och då du knöt det sällaste af band Och kände dig så lycklig, obeskrifligt; Du förde bort din unga, sköna brud Som i triumf — — nu är hon stoft, o Gud! Hvad är vårt lif? En daggens droppe vorden Till himlens spegel uti blomsterskåln; Men för en vindpust under tunga moln Han trillar sed och sväljs af mörka jorden. Hvad är all vår beräkning, allt vårt hopp? En bubbla, som i tårar löses opp. Hvad du var lycklig! Som ett landskap blånar, Förtonahde i sommarsolens sken, Låg lifvet för dig; men i Elysten Du fick blott svärma några korta månar. En sträng Cherub, med dödens skarpa svärd, Dref drömmarn ut ur paradisets verld. O, jag förstår nog, huru djupt dig smärtat En så oändlig, gripande förlust f RS Nu är han åter öde, lifvets kust, , Sen blomman knäckts och brustit milda bjertat, Som slog mot ditt, en vällust för din själ; Nu vill dit eget brista äfvenväl. Men brista får det ej; var man, 0, Broder! Du har en varelse att Icfra för Ännu, som anspråk på det bjertat gör, Den pant, som köpts med offret al bans moder; Bur bittert — ljuft, när jollrande han ler Mot dig och hennes bild i hans Du ser! Ja, var en man! oss återstår ej annat, Hur hårdt vi pressas än af lifvets qval. Det var blott yttre böljet döden stal, Det var blott hjertat mtaf mull, som stannat; Men kärnan, väsendet, det lefver ju, Din fordna maka är din engel nu. Man kan ett tillbedt, älskadt väsen mista, Fast döden skilieman ej spela fick, Det kännes bittrare, än när den blick, Som var vår verld, oss söker i det sista Och handen ömt ej släppa vill sivt tag, Förrn pulsen -gjort sitt sista matta slag. O, lyft på dina armar panten kära Och se mot himmelen, dit hen försvann! Men intet afstånd Eder skilja kan; Hon sväfvar kring dig än, hon är dig nära; Hon hviskar än om kärlek och omtro Och vyssar mildt din själ till lugn och ro. (4809) Eg.