Aftonbladet – 1 oktober 1869, sida 3

eller gå, och ehuru alla hans sår voro läkta, utom det svårbehandlade i munven, tycktes han alldeles icke i stånd att företaga en resa till det land, hvarifrån han knappast med lifvet bemkommit ett år förut. Lord Walwyn hade redan uttänkt en plan, som han ansåg vida mer utförbar, mnemligen att sända mäster Adderley och några af miladys fruntimmer, sjövägen med kapten Hobbs, en skeppsegare i Weymouth, som handlade med vin från Bordeaux, och som lätt kunde landsätta dem vid La Sabliere, samt förde tillbaka med sig den unga frun och hennes barn, och om hon så önskade, äfven presten, till hvilken man stod i en så stor tacksamhetsskuld. Berenger blef förtjust öfver möjligheten att göra hela resan till sjös, men han påpekade genast att derigenom tillintetgjordes alla invändniogar mot att han sjelf skulle resa, Han hade fordom ofta varit både dagar och nätter ute på fiske, och var öfvertygad att en sjöresa skulle göra honom godt — hvart som helst var i alla fall bättre än att sitta hemma och plågas af längtan och ovisshet, som han nu i så många månader gjort. Han kunde ej uthärda-tanken på att vara skild från Eustacie en timma längre än som behöfdes; nej, hon hade välredan blifvit grymt nög vårdslösad, och så snart han kunde stå på sina fötter, var det hans oundvikliga skyldighet att icke låta någon i hans ställe uppsöka henne. Det skulle nästan vara döden för honom att stanna hemma. Lord Walwyn afbröt honom icke. Han satt och såg på det bleka, aftärda ansigtet, med alla dess spår af lidanden, dess uttrycksfulla minspel, ökadt af svårigheten att tala, och nödvändigheten att undertrycka sin rörelse. (Slutet följef.)