Aftonbladet – 30 september 1869, sida 3

Han hade ju blifvit plundrad, sade sir Marmaduke. Riddaren tviflar,, sade Mericour, som fattade meningen. Han borde veta att hvad som blifvit en fransk adelsman anförtrodt, tager ingen ifrån honom utan att hans lif följer med. Allt som var mitt har jag förlorat, men perlan dolde jag i min mun. Brefvet framtogs också. Lady Tistlewood förklarade att ingen makt på jorden skulle förmå henne att öppna det, och drog sig med sina tre små döttrar undan i säkerhet för det dolda gift hon trodde det innehålla. Riddaren förehöll folket deras otidiga nit, men slutade med att skicka dem till köket för att dricka den unge lordens skål. Derpå skyndade han att hjertligen trycka vudbärarens hand och tacka honom för det han lättat den stackars gossens sorgebördan. Men han hade så när återtagit sina ord vid en blick på Berenger, som störtat sig öfver brefvet, då hans mor ej ville mottaga det, och nu satt under valnötsträdet, visserligen med bortvändt ansigte, men dock? ur stånd att dölja att tårarne strömmade öfver hans kinder. Ett oroligt utrop af hans styfJader väckte honom slutligen ur sin dröm, men han förmådde knappt säga ett ord, då han satte brefvet i riddarens hand. Ack! se hvad har hon icke lidit för mig? Mig som I alla villen öfvertyga att hon var trolös,, stammade han, sog sin väns arm och försvann i slottet. Sir Marmaduke stod qvar med brefvet i hand, högst förvirrad och ropande än på sin hustru, än på sin dotter att komma och läsa och förklara det. (fFarta fäliar Y