Aftonbladet – 30 september 1869, sida 2

jdå ban räckte handen till sin gunstling Dolly, drog hon sig skygg tillbaka. Banna henne ej, sade han med ett uttryck af trötthet. Måtte hon aldrig blifva van vid åsynen af dylika märken! Hvad? Ville du då att hon skulle lefva ibland fega stackare! utbrast Philip, men I Berenger svarade ej utan såg upp på slottets framsida, en af dessa herrliga Tudor-fagader, som se ut som idel genombrutet arbete och fönsterbågar, och frågade derpå så hbastigt och oväntadt, att Lucy knappt trodde sig hafva hört rätt: Huru många fönster är det på facaden der? Jag har aldrig räknat dein, sade Philip. ,Men det har jag, inföll Annora; de äro sju och trettio, utom de två små i porten. : Hvem skulle våga bygga ett så försvarslöst hus der borta? sade Berenger och pekade åt söder. Modiga hjertan äro försvar nog, sade Philip stolt. , ; Berenger smålog halft, som han brukade göra då han ej kunde uttrycka allt hvad han menade; derpå frågade han i samma trötta, tankfuila ton: E , Lucy, har du någonsin varit rädd? Lucy undrade inom sig om ban verkligen rätt visste hvad han sade, eller om han åter börjat yra, och medan hon tvekade om hon skulle svara eller ej, inföll den pratsamma Annora: Jo, då vi plockade oxläggor och den folkilskna kon sprang efter oss, och Lucy icke kouvde komma undan, ty hon måste bära Dolly — åh, så rädda vi voro, tills du, kom, broder! Ja, tillade Bess, och i vintras också, då l ugglan skrek utanför fönstret...