Aftonbladet – 30 september 1869, sida 2

af ett präktigt valnöt-träd, vid hvars fot sir Marmaduke gerna satt omgifven af sina hundar. Der satt nu också Berenger, stödjande sig mot trädstammen, trött och varm efter ridten. Hans hatt och kappa lågo på marken, hundarne flämtade bredvid honom, väntande på de smekningar de voro vana att få, och hans tre små systrar stodo på litet afstånd, höllo hvarandra omfamnade och greto af bjertans grund. Det var första gåvgen de sågo honom 8edan hans återkomst, och det föreföll dem som om han dolt sitt ansigte i en hemsk mask, Äfven Lucy kunde knappt frigöra sig från en dylik känsla. Det var rysligt att se den friska, rosiga hyn förvandlad i den yttersta blekhet, medan ärret i pannan ännu lyste mörkrödt och blåaktigt. Det vida svårare saret på kinden var ännu icke läkt, men betäcktes af en svart plåsterlapp och håret hade nästan alideles försvunnit från hufvudet, med undantag af några få lockar i nacken och vid tinningarne. Den kala pannan gaf hans ansigte ett underligt, föråldradt utseende, och han var verkligen förfärligt förstäld, synnerligast nu, då han var uttröttad och verkningarne af en nästan årslång sjukdom ännu mera synbara. Lucy blef sjelf så gripen deraf, atthon knvåppt kunde finna ord för att bänna de små, tör det de ej hade någon bättre välkomsthelsping, att gilva sin broder. De hängde sig fast vid henne, men hon skickade dem bort att hemta sin moders solfjäder, medan Philip, .som skyndat efter en ekifva bröd och ett glas vin, matade honom med i vinet blötta brödbitar, tills krafterna återkommo och han slog upp ögonen — ögonen som åtminstone voro desamma — och tackade dem med några, för Lucy knappt begripliga ord. De små flickorna Tänmade sig och betraktade honom litet nyfiket, men