Aftonbladet – 30 september 1869, sida 2

Han talade numera aldrig om det förflutna Kanske hade han öfvertänkt det och sett at uppskofvet med flykten, bönen om perlorna mötet i palatset och öfverenskommelsen som afhöll honom från att bege sig till konungens ram, tillsammans utgjorde svåra bevis emot Eustacie, så svåra att han ej ens kunde uthärda att erkänna det för sig sjelf. Om hans hjerta också litade på henne, kunde hans tankar ej utreda och försvara hennes sak, och bans tunga nekade honom sin tjenst, synnerligast för att taia med lorå Walwyn, den enda person, som kunde handla för honom. Kanske den apati, hvari han nedsjunkit, just höll allt detta inom uthållighetens gränser, ty hans fasta tro på sin hustrus oskuld skulle eljest gjort omöjligheten att komma till hennes hjelp alideles outhärdlig. Han kunde ingenting göra. Han hade afskjutit sin enda pil då han afskickat Usbert, och fann nu att hvarje försök att öfvertala hans morfader till vidare mått och steg, var fullkomligt onyttigt och behandlades som foster af en förvirrad bjerna.Han visste att han ej kunde göra annat än försöka lära sig tålamod och vänta — vänta, tills visshet skulle komma, denna rysliga visshet som alla hoppades på, och som kanske just genom hans hje!plöshet skulle åvägabringas — eller tills han skulle blifva stark och frisk så att han åter kunde handla. Men det gick långsamt — o, så 1 ngsamt för honom att komma derhän. Ingen hade nog kirurgisk skicklighet för att riktigt kunna behandla det svära såret i munnen, och de ständiga smärtor och obehag, som deraf förorsakades ledde till oräkneliga återfall, som ofta — äfven sedan han börjat gå omkrin jute i trädgården — förde honom tillbaka ti den mörka sängkammaren, till sjukbädden, åderlåtningar och mållöshet. Ingen visste