Aftonbladet – 30 september 1869, sida 2

simpla klädespersedlar, mest förfärdigade al henne sjelf. i Lucy vistades nu beständigt i sin fars hus Hon hade på många månader ej ens varit på besök på Hurst Walwynp, ty hennes styfmoders oförbehållsamt uttalade förhoppningar att Berenger hos henne skulle finna tröst och ersättning för allt hvad han lidit för sin franska hustrus skull, gjorde det omöjligt för henne att vara obesvärad i hans sällskap. Hon sökte derföre så mycket som möjligt undvika honom, höll sig hemma och gjorde sig der så nyttig att fru Annora ej kunde begripa huru hon så länge kunnat undvara sin styfdotter, och slutade alltid sina loftal öfver henne med den förhoppning att Berenger en gång måtte lära sig inse huru lycklig han var, som sluppit den franska dockan och vunnit den goda engelska husmodren. Om det bara snart komme underrättelser om att dockan vore väl gift! Detta var den brytning som hela familjen både önskade och fruktade, sedan de sett att ingenting annat skulle kunna lösrycka Berenger från det förflutna, så att han på nytt kunde begynna lifvet. Det återfall i sjukdomen, som det grymma resultatet af Osberts sändning medfört, hade varit förskräckligt. Han var länge sanslös och yrade oupphörligt; derpå kom ett tillstånd af fullkomlig maktiöshet, då till och med tankeförmågan tycktes vara förlamad, och derefter en tid då alla organer voro så känsliga att ljus, rörelse, ljud — allt var honomen tortyr. Och då han småningom blef bättre, var hans lynne så nedstämdt att han nästan aldrig talade. Hans hjerna var svag, hans kroppskrafter ytterligt klena, såret i munnen aldrig sämrtfritt; detta allt ökade hans nedslagenhet och likgiltighet, som gick så långt att man skulle trott hvarje ungdomlig glädje och froppnin a os honom.