Aftonbladet – 29 september 1869, sida 3

blifvit till en blodhunds skällande? Var dett sannerligen hennes väckelserop? Den af sin slägt för kyrkans tjenst sedar barndomen bestämde, men af sin lärare i stark känsla af sina pligter uppfostrade unge mannen, svigtade under tyngden af denna frågas vigt. Han hade ännu ej aflagt några löften; han hade visserligen mottagit tonsuren, men det var allt och han var ännu obunden. Han beslöt att söka sanningen och gjorde det med det nyväckta sanningsbegärets hela ifver. Endast det faktum att någon af familjen Mericour sysselsatte sig med studier och forskningar, hade varit nog för att fälla hans dom. Och när han sedan nekade att med sin broder deltaga i utsväfningar och dryckeslag, dem han utan att vara prest, blott som kristen menniska måste åtsky, beslöts det att ställa honom på prof, genom att uppfordra honom att åtfölja ett ströfparti, som skulle kringränna och tillintetgöra en huogenottförsamling. Ur stånd att uthärda nya grymheter, flydde då den unge abben, gaf den hotade församlingen i hemlighet en vink om faran och ilade till det gamia slottet i Bretagne, der han blifvit uppfostrad. Om den -gamle, vänlige, lärde kapellanen, hans lärare, kunde hafva lugnat honom och löst hans tvitvel är ovisst; emellertid hade han knappt bunnit redogöra för sina känslor, förrän från en vän kom en varning att fly, ty hans broder, familjens öfverhufvud hade fått kunglig tillåtelse att låta gripa den rebelliske ynglingen, föra honom på bättre tankar och kurera hans hugenottiska böjelser. Men i alla katolikers ögon var han brännmärkt och det återstod honom intet annat, än att taga sin tillflykt till några hugenottiska bekantskaper. Der blef han bhjertligt välkomnad och undervisning kom honom rikeligenftill del, men då han vår mycket böjd