Aftonbladet – 29 september 1869, sida 3

Och han berättade huru han, uppfostrad på landet af en gudfruktig och förträfflig lärare, genast vid ankomsten till Paris blifvit slagen af motsatsen mellan de lastfulla katolikernas lif och de irrläriga hugenotternas i ögonen fallande dygder och ädla sinnelag. Förskräckt. häröfver vände han sig till sina andliga förmyndare, som förklarade att hugenotterna genom djefvulens hjelp voro i stånd att utveckla alla sådana hedniska dygder, för att dermed förleda de sorglösa, som ingen list anade. Med denna förklaring sträfvade han fåfängt att vara nöjd, men hans sinne vämjdes mer och mer vid hoflifvets uppenbara synder, på samma gång han vid närmare umgänge med hugenotterna, till sin stora förvåning fann deras dygder ega sin rot i varm gudsfruktan och tro. Sedan kom den rysliga morgon då blod flöt i strömmar och de män, som varit hans bästa vänner och umgängeskamrater blefvo förjagade och nedskjutna som vilda djur. Han hade försökt rädda mångas lif, men undgick sjelf med möda döden, knappt skyddad af sin prestrock ; i god tro ilade han då till Louvren, för att underrätta konungen om de rysligheter, som begingos i hans namn. Han fann palatset förvandladt till ett slagtarhus, konungen sjelf, uppretad ända till vansinne, skjutande på flyktingarne. Och följande dag blef han kallad att deltaga i en tacksägelse för konungem; räddning undan en farlig sammansvärjning! Dock hoppades han, att detta blott var enkedrottningens och Guisernas hämdlystnad, som ville dölja sig under religionsnitets mask, och att kyrkan sjelf skulle frånsäga sig all delaktighet i dessa brott. Men se! Rom var fullt af glädje och sände sin välsignelse öfver KS gudaktiga nit! Hade den heliga kyrkans röst