Aftonbladet – 28 september 1869, sida 3

ati sjunga den tillsammans med Berenger och Sidney, till den senares luta. Dess toner förde henne alltid tillbaka till Moptpipeau, med dess skuggiga lunder. Då var det, som hvad Noömi långe befarat, inträffade: en illa klädd ung man, som nyss tillhandlat sig ett bröd i utbyte mot en näsduk, uppfångade tonerna, huru låg och ljaf rösten än var, syntes högst förvånad deröfver och försökte gevom fönstret se in i huset. Nobmi märkte det icke, ty hon var just nu ; sysselsatt att betrakta näsduken, som var af så ytterst fin väfnad, att hon misstänkte den vara stulen. Just som hon såg upp för att begära förklaring öfver huru den kommit. i dylika händer, störtade främlingen med utropet: Gud i himmelen, det är hon! förbi henne in i huset, kastade sig på kvä för Rustacie och utbrast: Ö, min fru, skola vi så återse hvarandra ? Eustacie kade sprungit upp alldeles för skräckt och ropade lika häftigt: SÅh! herr abbe, om niär eu hederlig man och-en adelsman, förråd mig icke! O1 hafva de skickat er att nppsöka mig? Haf förbarmande med mig! Ni var ja min makes vänb Ni har ingenting att frukta af mig, min fru, sade den unge mannen, änvu knäböjande; som ni verkligen är en olycklig flykting, så vet att jag är så ock! Om ni bar hem, och vänner — jag har inga. SÅr det verkligen så? sade Eustacie hjertigt, men dock icke follt lugnad. År ni verk. igen icke skickad från min farbroder? Sanherligen herr abbe,-jag vill ogerna betvifla ra ord, men ni ser, jag bar mycket att velervåga; Jag har min dilla flicka här och de nena ondt med henne, alla, alia.x I : x a