Aftonbladet – 28 september 1869, sida 2

öm Ar IN — VU te RN bra Sr Kor EN ven Amalienborg, sålunda den förnämaste stadsdelen. Reaktionen har derföre alltid haft ett oodt öga för denna krets och flere gånger försökt att inom densamma genomdrifva ett val efter sitt tycke; men hittills förgäfves. Nu hade den bekante general Harbou, f. d. ordförande i den nu mer eller mindre saligt afsomnade Augustiföreningen, här uppställt sig såsom -kandidat och syntes göra sig stora för. Ae ningar om framgång, då från den national-liberala sidan ingen annan motkandidat ställde sig än höjesterets-advokaten Hindenburg, en yngre man, som icke hade haft tillfälle att göra sig känd i det offentliga lifvet. Vid ett för någon tid sedan hållet valmöte hade hr Hindenburgs uttalanden varit alltför oklara, för att kunna förskaffa honom lifligare sympatier; men vid ett profval, som i måndags afton hölls å hotel Phoenix, angaf han mera bestämdt sin ställning såsom motståndare till Bondevännerna och Oktoberföreningen, och hans aktier stego derigenom högst betydligt. Detta möte var bland anpat märkligt derföre, att den Nordiska frågan upptogs helt oförbehållsamt till diskussion, och det visade sig der, såsom vid flere andra valmöten, att det var den enda som bade förmåga att tända eld i sinnena. När doktor Rosenberg uti en interpellation till kandidaterna rörande detta ämne utropade: at ville vere folkelig dansk, uden at vere nordisk, er kun et pjatteric, så utbröt en storm af bifall, blandad med starka protester. Det visade sig också här, såsom vid så många andra tillfällen, att den nordiska enhetstankens fiender äro så imponerade af denna tankes inre sanning, att de göra en mängd medgifvanden, som i sjelfva verket innebära allt hvad skandinaverne för ögonblicket begära, men deremot opponera sig mot planer, som ingen förståndig skandinav hyser, såsom att det ena landet skulle underordna sig det andra 0. 8. Sjelfva general Harbou förklarade, att han gerna såge enighet och vänskapligt närmande mellan de tre rikena i alla riktningar, men att han icke ville att Danmark skulle ineller underordna sig i ett helt, dit det icke hörde, och trodde att båda parterna stode sig bäst med sin egen hushållning. Då han, uppmuntrad af några bifallsyttringar från ändan af. salen, tillade att han skulle bekämpa den nordiska enheten så länge det funnes lif och anda hos honom, så blefvo de upprepade bifallsyttringarne från samma håll helt och hållet öfverröstade af kompakta yttringar af ogillande. En liten pikant episod inträffade, då en trädgårdsarbetare, som icke hörde till valkretsen, hemställde, huravida han finge taga till ordet. Han yttrade sjelf något tvifvel derom, huruvida fan, som icke hörde hit, kunde få taga till ordet i denna förnäma valkrets. Hans tvifvelsmåls häfdes dock genast genom ett enhälligt: naturligvis har De Ordet. I detta hänseende är manbåde till följd af grundlagen och praxis mycket liberal i Danmark. Vid sjelfva valtillfällena kan hvem som helst komma tillstädes och icke blott interpellera kandidaterna, utan äfven genom uppräckande af sin arm deltaga Ii Kaaringen,. Det är först om skriftlig omröstning begäres, som denna beror på dem, som finnas uppförda i valkretsens röstlängder. För att taga till ordet och framställa frågor, behöfves, enligt grundlagen, ingen annan egenskap än den att vara tilsteedesverende. Det hände en gång-i begynnelsen af: Danmarks konstitutionella lif, vid ett folkethingsval inom en kjöbenhavnsk valkrets, att en med namnet, Hansen begärde ordet för en interpellation. Åtskilliga stämmor hördes då fråga: hvem-er Hansen? hvad er det for nogen Hansen? men. valbestyrelsens ordförande besvarade genast -dessa frågor med förklaringen: Herr Hansen er tilstedesverende og har Ordet. Den förut omnämde arbetaren, en äldre man, ytterst tarfligt klädd, trädde fram på estraden och man fann swart, att han kunde prestera annat än pekoralier. Hans yttrande var fullt af bomor och ironi och framkallade bifall och munterhet. Han lyckönskade general Harbou till det mod han nu ådagann genom att uppträda såsom kandidat, oaktadt hans kandidatur på Kjöbenbavns befolkning gjort ett så obehagligt intryck, att det knappast kunnat vara värre om sjelfva Bismarck blifvit uppstäld som kandidat. Han beklagade, att ingendera af kandidaterna låtit förspörja någonting derom, att de intresserade sig för de arbetande klasserna, ja att general Harbou till och med syntes vara fiendtlig mot folkupplysningen, då han yttrat, att man borde akta sig för att gå så långt i sträfvandet för folkbildningen, att man framkallade oro i stället för förnöjsamhet. Talaren hyste icke synnerliga sympatier för någondera af kandidaterna, tycktes anse, att det funnes mer än nog af jurister i Riksdagen och erinrade till slut om Grundtvigs ord: Vi hade Löver i vort Skjold, men ingen Abekater,. (Häri låg en ordlek. — cAbekat betyder markatta, men cadvokat uttalas ofta af menige man aabekat). På sjelfva valdagen var sjette valkretsens lokal, Casinos teatersalong, fyldoch öfverfyld; de tusental, som infunnit sig och sorb till en del fingo nöja sig med att stå förstugorna eller att gå sin väg, utan att komma in, hade synbarligen väntat att här få höra någonting pikant, Det var också onekligen ganska intressant att se general Harbon framställa sina satser med en lika leende och obesvärad min, som om han varit viss att stå i en församling af idel likatänkande. Han är känd att ha ganska godt hufvud, men att vara temligen ytlig, hvad insigter angår. Han tog också hela saken och de många interpellationer, som stäldes till honom, mycket lätt, Då han erinrades derom, att han varit ordförande i deno reaktionära Augustiföreningen, förklarade han, att han såsom ordförande endast arbetat på att få föreningen upplöst, hvilket naturligtvis framkallade starka skrattsalvor, Han ansåg numera en dylik förening obehöflig, ty nu hade alla kommit på samma loyala ståndpunkt, som nämde förening hade intagit (skratt och protester) och nu befunne : sig hela folket i den allraherrligaste enighet till följd af kronprinsens oiftermål, så att någon skarp partisöndring