Aftonbladet – 27 september 1869, sida 2

iom en inbjudning äfven till de protestantika biskoparne att komma dit och böja sig nderKristi ståthållares, autoritet, börja hvar. ehanda symptomer förspörjas inom den katolka Kyrkans eget sköte, hvilka allsicke bära itnesbörd om den fasthet och enhet, öfver vilken denna kyrkas målsmän så gerna kryta gentemöt de särskilda protestantiska onfessionerna. En broschyr, riktad mot det snart samnanträdande kyrkomötet i Rom, har utkomnit i Mänchen och i Tyskland väckt stort ippseende. Signaturen å denna brochyrs tielblad är Janus; men det är en känd hemighet, att derunder dölja sig flera sydtyska eologer, alla bekännande sig till katolska äran, men hvilka icke destomindre uppträdt not den tidsfiendtlighet, som uttalar sig i våfvens sammankallande af nämda kyrkonöte. Nu börja äfven åtskilliga tecken visa sig Frankrike, som häntyda derpå, att det franska dleresiet, trots det skräcksystem, som det syrkligt-absolutistiska partiet förstått göra gällande, icke förgätit de gallikanska friheer, som kyrkan 1 Frankrike en gång tillkämpat sig. Biskopens af Sura nyligen utkomna frisinnade arbete ötver kyrkomötet har erhållit bifallsuttalanden från ett betydigt antal franska biskopar och i dessa dagar har en ny betydelsefull demonstration egt s rum i Paris, utgången från en af den katolska kyrkans mest begåfvade och ponsare vältalare. : En af de mest ansedde prester i Paris, den vältalige pater Hyacintho, hvars predikningar i kyrkan Notrö Dame alltid lockat en talrik församling, har i dessa dagar offentpå v ki i d ligt brati med det ultramontana partiet och säl kes med påfven, då detta parti nu är det enda rådande i Rom. Detta steg, taget så kort före det ekumeniska kyrkomötets öppnande, har väckt ett oerhördt uppseende. De liberales strid mot ultramontanismen har härigenom fått ett kraftigt stöd, och det är icke osannolikt, att den frisinnade och nationella delen af presterskapet genom, detta efterdöme skall få mod att mera bestämdt än förut uppträda mot Rom. Pater Hyacinthe, som är prior för karmelitermunkarne i Paris, har tillkännagifvit sitt beslut i en skrifvelse af den 20 dennes till denna ordens öfverhufvud i Rom, och skrifvelsen aftryckes i de franska tidningarna. Vi meddela här en redogörelse för dess innehåll: Hyacinthe beklagar sig öfver, att ordensgeneralen, hvilken förat underlåtit att fästa afseende på jesuiternas öppna anfall och hemliga anklagelser i anledning af paterns predikningar i kyrkan Notre Dame, har af det i Rom allsmäktiga partiet låtit förmå sig att ålägga honom föra ett språk eller iakttaga en tystnad, hvarigenom han skulle komma i strid med sitt samvete. På sådana vilkor kan han icke mera uppträda på predikstolen i Notre Dame. Det gör honom ondt att fatta ett dylikt beslut, förklarar han, då han tänker på erkebiskopen i Paris, som alltid har beskyddat honom mot illasinnade fiender, och på den stora församling, som åhörde honom med uppmärksamhet och välvilja; men han skulle anse sig ovärdig inför sina åhörare, erkebiskopen, sitt samvete och Gud, om han samtyckte att spela en sådan roll. Han lemnar famtidigt sitt kloster, som nu blifvit förvandladt till ett själens fängelse. Derigenom bryter han icke sitt klosterlöfta.: Han har aldrig förpligtat siz ur lydnad utöfver Bränser, 807, nans sattvete, hats egen och m.us kalls värdighet ttstaka för honom. Det var den kristnes högre frihet; han sökte i klostret, då han ined ren hänförelse, utan alla menskliga beräkningår, inen icke utan ungdomliga illusioner tog sin tillflykt dit. När man on till lön för hans offer räcker honom bojor, är han icke blott berättigad, utan förpligtad att stöta dem ifrån sig. Kyrkan befioner sig i ett högtidligt, ödesdigert ögonblick, i den våldsammaste kris, och ett ekumeniskt koncilium skall för första gången på trehundra år sammanträda. Det är icke i ett sådant ögonblick en evangelii förkunnare kan samtycka att tiga såsom de stumma hundarne i Israel, desse otrogne väktare, om hvilka profetentälar. Kyrkans heliga män tego aldrig, och kan han också icke jemföra sig med dem, har han åtminstone tagit dem till sina förebilder. Han protesterar derföre både såsom kristen och a mot de lärosatser och plägseder, som allas romerska, men icke äro kristna, och som gå ut på att förändra kyrkans författning och lära, ja till och med dennas gudfraktiga. anda. Han protesterar mot det lika ogudaktiga som afvita bemödandet att framkalla en brytning mellan kyrkan, som är vår moder i evigheten, och det nittonde århundradets samhälle, hvars söner vi äro i tiden,. Han protesterar mot de falska lärarnes ännu gröfre och rysligare försök att utrota ur menniskonaturen hvad som icke kan utplånas ur henne och som är förbundet med hennes heligaste eträfvanden. Han protesterar emot, att låta anden och bokstafven i evangelium trampas under fötterna af nya fariseer. Det är hans fasta öftvertygelse, att den, sociala, moraliska och religiösa anarki, hvari Frankrike och de latinska folken i allmänhet befiona sig, är att tillskrifva, icke katolicismen sjelf, utan det sätt, hvarpå den i lång tid har blifvit uppfattad och utöfvad. Han vädjar till det koncilium, som skall sammanträda för att söka botemedel mot kyrkans förfärliga kräftsår. Men om de farhågor, som andre uttala, skulle visa sig grundade, om mötet icke skulle kunna föra sina förhandlingar med frihet och sålunda sakna det väsentligaste kännetecknet på ett ekumeniskt koncilium, skulle han höja sin röst till Gud och menniskor, på det att ett annat koncilium, som representerade kyrkan, icke partiandan, måtte bli sammankalladt. Och till slut vädjar jag till din domstol, o Herre Jesus: Ad tuum, domine Jesu, tribunal appello. Det är i din närvaro jag skrifver dessa rader, det är vid dina fötter jag underskrifver den, efter att i lång tid ha bedt, tänkt, lidit och väntat. Jag förlitar mig tryggt på, att om mermiskorna föra OR 88 NM fll das 2 höslaRn MAR