Aftonbladet – 24 september 1869, sida 3

fröken Ribaumont till eget barn, samt för iga hennes börd, tills modren kunde åter. ordra henne. Det var så allmänt brukligt äfven. under de mest gynnande omständig heter, att franska, förnäma mödrar skickad sina barn att uppammas i bondgårdarne, sö att Perrine blef både ledsen och förvånad då Eustacie, högst uppbragt öfver detta förslag, alldeles nekade att. antaga det. Skiljas från mitt barn!, utbrast hon Lerona henne i mina fienders våld! Aldrig aldrig, aldrig! Styr din tunga, Perrine; jag vill icke höra talas om sådant!, Men, madame, hör mig dock! Hon skal anses som Simonettes eget barn. Hon skall. ej anses för någon annans barr än mitt! Jag skulle skiljas vid dig, du arma oskyldiga, faderslösa barn, som ingen annar än din moder älskar! Nädig fru... fröken... detta är ju oförnuft! Hurao skall ni kunna dölja eder, huru begifva er på resa med ett barn, hvars gråt och jämmer när som helst kan förråda er? Hon gråter aldrig... aldrig! Och bättre vore att jag blefve förrådd än hon. Om det vore en gosse...n började Perrine. Om det vore en gosse skulle många vilja skydda honom. Jag skulle ej hälften så mycket tänka derpå. Men min stackars lilla, öfvergifna flicka, som ingen bryr sig om — ack ja, barn! Din moder vill gå genom vatten och eld för din skull ännu. Frukta ej, vi skola icke skiljas! Ingen sköterska kan följa med madame. Simonette kan ej lemna sitt hem. Hvad behöfver hon någon sköterska, när hon har mig. Men, madame,, utbrast den gamla, förlorande tälamodet, ni är ju ursinnig! Hvilken förnäm dam brukar väl någonsin sjelf värda sitt barn vch uppföda det?s