Aftonbladet – 24 september 1869, sida 3

väl kunna umbära något för min skull. Jag skulle sörja — mycket sörja, om min farbroder gjorde dem något ondt, men de höra mig ju till. Ack, nådiga fru, lägg ifrån eder deona hiertan förhärdande trö på länsherrliga rättigheter! Tänk på hvad deras trohet förtjenar till lön af deras herrskariona. Jag skall vara god emot dem! Jag älskar dem! Jag skall aldrig blifva dem nå gon sträng herrskarinna,, sade Eustacie med tårar i ögonen. Det är snarare fråga om att icke göra något än om att handla, menade presten. Men hvad vill ni då att jag skall göra? frågade Eustacie, litet förtretad. Detta, nådiga fru. Jag antager att ni ej vill återvända till edra slägtingar...n Aldrig! Aldrig! De skulle slita mitt barn ifrån mig, de skulle döda henne, eller åtminstone för alltid dölja henne i ett kloster — de skulle tvinga mig till detta afskyvärda giftermål. Nej — nej — nej — mitt barn och jag, vi skulle hellre tusen gänger dö tillsammans än vilja falla i min farbroders hand. , Lugna eder, min fru, nu är ingen fara nära; men jag menar att det vore bästeför den. lilla att föra henne till England. Hon måste också der vara arfvinge till gods och land, är det icke så ? Jo, och i Normandiet också.o Och eder mans moder lefver? Hvarföre skulle ni icke då taga mig till vägledare och söka er fram — vida mera obemärkt än med edra bönder i följd — till någon hugenottisk stad vid kusten, hvarifrån ni med barnet Asea kunde undkomma till England?s