Aftonbladet – 24 september 1869, sida 3

jag sörjde för mig sjelf och icke för henne? svarade Eustacie. Om allt hade gått baronessan Ribaumont väl, skulle hon troligen öfverlemnät sitt i purpur och spetsar klädda barn, till dylika små verldsborgares vanliga öde. Men de lidanden och faror hon för sitt barns skull trotsat, tanken på att det var faderslöst och ensamt i verlden, och slutligen äfven den allmänna missräkningen vid underrättelsen om att den nyfödda tillhörde det svagare könet, hade gjort att den lilla fått ett band på hennes hjerta, som ingenting kunde lösa, och Eustacies lifliga, bestämda lynne, gjorde den nyvaknade moderskänslan hos henne ytterligt stark och ionerlig. Också lyssnade hon som till en engels röst, då mäster Gardon sade till Nanon: , Jag säger icke att det ju ej är så brukligt, ja, min saliga, välsignade hustru fogade sig också deri; men vi hade så öfta orsak att sörja öfver denna nödvändighet, att det vore fjerran från mig att råda någon qvinna att öfvergifva sitt späda barn. Är detta skriftens ord ? frågade Eustacie. Ack herre, käre herre, tala mera! Ni ger mig allt — allt — mitt barn! Jag vill blifva — jag är hugenott, liksom hennes fader! Och när mina vasaller komma hit, skall jag låta dem rida med eder till La Rochelle och kämpa för. er sak. Nej, sade mäster Gardon ytterligt öfverraskad; nådiga fru, edra vasaller äro ju katoliker. Hvad gör det? För min tro skola de strida, sade länsfrun; för mig och min dotter! g Och då presten uppgaf ett lätt rop af förvåning, fortfor hon: : Så snart jag blir frisk igen, skall Blaise säntla ut budkaftar, och bönderna skvla möta