Aftonbladet – 24 september 1869, sida 3

Jag frågar ej efter hvad förnäma dame bruka... jag tänker blott på mitt barn, sade den häftiga, lättretliga lilla frun. Och huru — hvad nytta skall det väl hafva af sådan vård? Hvad vet madame om huru barn skola vårdas? Huru skall hon kunna göra det? Den heliga jungfrun skall lära mig det, sade Eustacie, alltjemt häftigt tryckande barnet till sitt bjerta; och se — ugglan och riogdufvan kan vårda sina små: den gode guden lär dem det... Han kan också lära mig! Perrine betraktade sin herrskarinna ungefär som ett egenviiligt barn, oförståndigt intagen i en ny leksak, som hon ej ville lemna ifrån sig, och Nanon Routron var nästan af samma tanke. Men det var tydligt att om de nu försökte taga bort barnet, skulle modren falla i en förtviflav, som de ej vågade framkalla, och de funno det nödigt att söka på bästa sätt trösta och lugna henne, ty hon grät häftigt, och tryckte barnet så härdt intill sig, att hon gernå kunnat qväfva den lilla stackaren. De försäkrade henne att de ej skulle taga barnet nu, men då honifrigt förklarade, att hon hvarken nu eller någonsin skulle lemna det ifrån sig, lofvade Perrine att det skulie få bli alldeles som hon sjelf ville. Men icke heller detta lugnade henne, ty hon visste af gammalt att dylika löften, uttalade i en viss smekande ton, betydde mindre än intet. Hon ville ingenting höra, förrän Perrine blifvit bortförd, och äfven då kunde Nanon omöjligt förmå -henne att gifva sig till freds. I sin förtviflan inkallade hon presten. Ack, käre herre, ni är en vis man; kan ni ej finna nägra ord för att lugna den här illa stackaren? Hennes fostermoder har nästan skrämt henne från förstäntlety genom att