Aftonbladet – 24 september 1869, sida 2

emedan bland deltagarne befinna sig man, baja rande terömda eller allmänt kända namn. st Atskilliga ädla och behjertansvärda tankar st hafva också blifvit vid denna kongress ut-ti talade; men det visar sig emellertid, att ä Ö ven inom densamma det socialdemokratia partiet är talrikt representeradt, ehuuväl för-ti samlingens majoritet fuvnit dö nog starktlg då en talare ville inbezripa den berömde ti franske frihetskämren Jules Favre i samma n fördömelse, Em kom tyranner och folkför-st tryckare till del. Möjligheten af en europeisk n korsederation, såsom ewt vilkor för fredens fö upprätthållande, har varit ett bland hufvud-st föremålen för öfverläggningarne. Ehuru åt-o skilliga röster höjt sig, hvilka erinrat, att det d republikanska styrelsesättet icke i och förjti sig -innebure någon borgen för freden, har emellertid, såsom man i denna församling kunde vänta, flertalet varit af den åsigt, att den europeiska konfederationen förutsatte republiken. — Derom tyckes man också hafva varit allmänt ense, att republiken icke kan införas utan revolutioner och att dessa icke aflöpa utan strid. Det var denna tanke åt hvitken kongressens president, Victor Hugo, gat uttryck, då han uttryckte den öfvertygelse, att, tyvärr! elt sista krig vore oundgängligt för den eviga fredens ernående. Atskilliga författare inom den franska pressen hafva företagit sig att nagot närmare analysera denna sats, som tyckes ha vunnit kongressens gillande, och de ha icke haft synnerligen svårt att visa det församlingen, med ett sådant program, rätteligen borde be5 nämnas kongressen för det ständiga krigetp, men ingalunda fredskongressen. I Journali8 des Debats erinras sålunda; att om hr Hugol2 anser sig ha rätt att i sitt sista krig utrota dem som han anser vara för fredens bestånd 2 vådliga, så skulle sannolikt deras barn, slägtingar och anhängare anse sig berättigade att, också genom ett sista krig,, taga hämnd på s sina fiender, 0. s. v. i oändlighet. Det be-9 tänkliga i Hagos sats utvecklas ännu full-!1 ständigare i ett följande nummer af Debats k af den snillrike G. de Molinari, ur hvars pi-Y kanta artikel vi anse oss böra delgifva våra läsare ett utdrag. Hr de Molinari yttrar: aDet sista vilkoret för fred är befrielse, yttrade Victor Hugo på kongressen i Lausanne. caFör denna befrielse skall med all ; säkerhet en revolution behöfvas och kanske jly tyvärr! ett krig, som blefve det sista. Dåld är allt färdigt. Freden blir okränkbar, blir !s evig Det bästa medlet att befästa treden? är att bryta den, och det är genom allmänt krig man måste upprätta en evig fred. r Sådan är Victor Hugos tes eller snarare lf antites. Låtom oss antaga den för en stund, och låtom oss tillse, hvad följden blir deraf.ly Antagom, att denne utmärkte fredsväns önsk-e ningar bli uppfylda, och att cbefrielsekrigets f timme slår i morgon; folken resa sig mot sina tyranper, ibland hvilkas antal, såsom man vet, äfven konungen af Belgien och drottnipg Victoria i England befinna sig; Europa är nu ett enda stort slagfält; Paris, !F Brissel, London, Wien, Berlin, Petersburgisg och Konstantinopel äro öfversållade med barrikader; man slåss öfverallt, och chassepotgevären göra underverk. Det är ett slagtande i stor skala. Med ett ord, revolutionen segrar, tyrannerne äro förjagade, republik införd och det europeiska statsförbundet bildadt. Alla friheter ha blifvit påbjudna, deri inbegripen carbetets frihet utan arbetsvifvarevinst. Skall då kriget bli förqväfdt i detta storartade blodbad, och skall freden utgå derur strålande och odödlig? Hr je tor Hugo påstår det. Vi bersra ingenting pe bättre än att kunna tro ionom på hans ord. Men vi tillåta 058 dock att framkasta ett tvifvel. Det är republiken, som skall betryg??, reden; men hvem skall då betrygga Tepsbliken? Hittills har hon icke rätt lyckats få fotfäste i Europa; i sjelfva Frankrike har hon blott haft en flygtig, och man skulle tyvärr kunna tillägga: en måttligt : fredlig tillvaro. Äro vi rätt säkre på, attj. hon hädanefter bättre skall hålla stånd motl sina fiender och sina vänner? Skola väl de friheter, som Victor Hugo och hans kolleger på kongressen i Lausanne lofva i hennes namn, vara tillräckliga för alla? Skall ens arbetets frihet utan arbetsgifvarevinst tillfredsställa kommunisterne och kollektivisterne? Victor Hago bör icke sväfva i okunnighet om, att dessa medborgare i hans blifvande republik ha hållit ett möte i Basel icke långt ifrån Lausanne, och att de der fordrat litet mera än afrihet utan arbetsgifvarevinst, nemligen afskaffahde at individuel egendom. Ärl, han hågad att bevilja dem detta? Om han gör det; äro vi rädde för, att de 8 millionerna jordegare i Frankrike, för att icke tala om de engelska, belgiska, tyska, italienska och ryska jordegarne, icke skola afdanka i godo. Förvägrar han dem deras begäran, skola icke då socialister, kollektivister och kommunister betrakta det europeiska statsförbundet, som de ha betraktat det schweiziska förbundet, såsom ett, ckälkborgareförbund? Se der ett jäsningsämne till revolution och krig, som Victor Hugo tyckes oss ha glömt, och det fions ännu flera. Men om uabefrielsekriget,, hvars nödvän-? dighet denne berömde fredsvän förfäktar, icke befriar oss från kriget, om det icke lugnar alla passioner, om det icke skingrar alla illusioner, om det icke mättar alla lystnader, skola icke då de, som uppmana folken att med nedböjda hufvuden och slutna ögon kasta sin förmögenhet och sitt lit deri, ikläda sig ett fruktansvärdt ansvar? Utsätta de sig icke, desse målsmän för freden genom kriget, för att man en dag skall förebrå dem att ha öppnat Eoli säckar och utsläppt vindarne för att förqväfva stormen? Måhända äro vi ur stånd att uppskatta förtjensten af ett tilltag, som höjer sig lika mycket öfver det sunda förnuftets vanliga begrepp, som Mont Blanc reser sig öfver Seinens vattenstånd; men oss synes det, som om bästa sättet att bibehålla freden vore — att icke föra krig. Det tyckes oss dessutom, att fredens vänner borde omsorgsfullt undvika att utfärda fejdebref till tyrannerne och förespå dem en nära förestående undergång; ty tyrannerne, som icke tycka om att förgås, skulle Jätteligen kunna taga sig före att förigtigh tt och rustningar Jar, som man tro slutligen, sr rad att i HN Ömhet ad mmm 5 ICG ve ——— —— — a Ch CL rt fn mn fa — — BR -— 2 AA