Aftonbladet – 22 september 1869, sida 3

en faderlig omsorg att bevara hennes själ ren från de fläckar, som så lätt kunnat besmitta den under deras hemlösa vagabondlif. Cecilies skönhet utvecklade sig med åren icke mindre än hennes färdighet i dans och musik, och den vackra tamburinspelerskan var en acqvisition, som mer än en kringresande gycklaretrupp bjöd frestande summor för att erhålla. Men för alla sådana anbud var Laboudie döf, och han kunde icke för något pris förmås att låta Cecilie komma i något samqväm med främmande af den sambhällsklass, han sjelf tillhörde. Hans förtjenst var ock så god, att han icke af behof måste antaga de lockande anbuden; han och hans dotter voro lika välbekanta som gerna sedda gäster vid alla marknader i orten och alla gillen hos bönderna, och ju mer Cecilie tillväxte och blef vacker och behaglig, desto lättare funno åskådarnes penningar väg till Labonudies fickor. Men då Cecilie nått sitt sjuttonde år, föregick en märkbar förändring med henne. Hennes munterhet försvann, hevnes skönhet förlorade sig, och det var tydligt för alla, att en sorg tyngde på hennes unga hjerta. När man sporde Laboudie om orsaken till bans dotters svårmod, gaf han undvikande svar och kastade skulden på den unga flickans vankelmod och nyckfullhet, ifall han ej var i berusadt tillstånd, ty då utbröt han i förbannelser öfver de galna truntimmerspåhitt, som männen alltid måste plågas och pinas af. Så stod saken, då två gossar om en 13 a 14 års ålder en Augustiafton klockan 11 mötte en afdelning landtgendarmer, just som de i största skyndsamhet och med förvirrade miner voro på väg till närmaste stad för att anmäla ett brott, hvartill de råkat blifva vittnen, begånget omkring en balf mil från det ställe, der de råkade gendarmerna. Gossarne sade sig vara svinhberdar hos en landtman i trakten och att de vaktade sin hjord i skogen, dit den blifvit drifven på oilonbete. För att förminska det hemska, som följer med vistandet i en tät skog; höllv