ch så till vida är intet att såga om honom; nen hans omvändelse, som för öfrigt endast mtalas, ligger så alldeles utanför handlinen, att vi ha svårt att tro derpå. Erik, om, i likhet med föregående, försvinner er kn akt; den andra. har också bifvi mycket och omotiveraat I ngelset; tv om han visste sig t, skulle väl ej dessa två år bragt honom helt och -hållet ned, att hans första tanke fter frigifniogen är att mörda. Margareta visar sig hela tiden som en kraftig och beitsam dvinna, som vet att handla i rätt ; så mycket vnderligare förefaller hennös ka kärlekssvärmeri i sistä akten; hur postiskt tänkt och utfördt det än i och för od ir. Öfriga personer äro endast bifigurer, men raskt och ledigt hållna. Öm vi sålunda i mycket ei kunna godna författarinnans teckning, kräfver likI rättvisan att erkänna de förtjenster som verkligen fionas. Dit räkna vi i främsta rummet försöket att dramatiskt skildra en konflikt ur vårt folks lif, ehuru vanskligt än det alltid blir att fiona en sådan af nytt och kraftigt intresse. Vidar företa händlingeik på det hela ett raskt lif och många drap ar äkta svenskt lynne. Isynnerhet andra akten utmärker sig fördelaktigt i detta hänseende. Dialogen, som allt igenom behandlats med stor omsorg, röjer verklig begåfning och studiam af folkets tänkeoch uttryckssätt; fast stundom en viss tillkonstlad enkelhet gör sig märkbar. Slutligen vittnar onekligen det hela om en rikare utveckling af stoffet än den som rådde i författarinnans förra arbete, och sålunda om att bestämdt framsteg. Må hoii blott ge sig tid att utarbetå plåren i sing nya stycken — ty sådana kunna vi väl med visshet motse — klarare och enligare med dramatsr oeftergifliga fordringar, och må hon undvika förkonstliog, mantr i karaktersteckningen; och hon skall fullt värdigt inlösa de löften hennes förstlingsarbete gaf den svenska dramatikens vänner. Utförandet bidrager ighög grad att fram hålla styckets förtjenster och lemhar ett nytt bevis derför att vår främbta sten numera kan ge oss trogna bilder ur folklifvet, like väl som ur salongernas verld. Bland de spelande intager otvifvelaktigt fröken Lindqvist främsta platsen genom den kraft och det djup, med hvilka hon återger Margaretas karakter, Den kärlek, som ej mycket ger sig luft i ord och äthäfvor, men som genmomsyrat hela tillvarelsen, som skänker ett lif hola dess rikt: ning, alla dess tankar — äf denna per en bild, som i all dess af rollen föresk knapphändighet likväl innebär en hel Jiten verld af intryck och faser. Isynnerhet visar boh en utmärkt måtta i den svåra scenen i tredje akten, som så lätt kunde förledt en vanlig nybörjare att rusa. Hr Elmlund som Erik sekunderar här särdelos förtjensts fullt och ger äfven i första akten en klart genomtänkt typ af den ståtlige, någon styfsinte korporalen. Hr Dahlqvists kyrkvärd har naturligen något stort och ädelt, som ej rätt vill passa i stycke med mannens handingar. Hans sätt att ge scenen med dottern i andra akten vitnar emellertid om hans ärliga bemödande att göra faderns på, en gång kraft och lumpenhet åskådliga. Mäster Iröjd har i hr Broman en god representant, som dock måhända alltför mycket betonar beskedligheten hos den gamle skräddaren. Öfriga partier skötas väl och vårdadt, och uppsättningen vitnar om öppet sinne för vårt folks lif. Så ger t. ex. första scenen, med de dansande barnen, åskådarne ett lifligt och fint anordnadt motstycke till Amalia Lindegrens berömda tafla; en början, som ej kan annat än stämma dem godt, och som ej svikes af det öfriga. TREK ROOS