TEATER. Dramatiska testerm: Mäster Fröjd. Vi frukta ej att begå ett alltför stort misstag om vi uttala den öfvi ertygelsen att Fröken Elisabeths stora framgång förledt dess författarinna att i hast dikta ett nytt drama, för att så, som det heter, smida medan jernet var varmt. Det är oss icke möjligt att fördelaktigare för henne förklara det nya styckets underhaltighet jemförd med den fulländning som, trots nybörjarefelen, utmärka hennes förstlingsarbete. Ty en så för det dramatiska facket särskildt utrustad diktare kan ej efter mogen eftertanke framställa ett arbete af den löslighet i i sammansättning och det osammanhang i karakterer som Mäster Fröjd. Redan styckets planläggning ger högst giltiga anledningar till anmärkniogar. Ehura det kallas dramatisk teckningp, får man väl ej derför på detsamma lägga annan måttstock än den som gäller för hvarje annat drama; och, om si är, förblir det ailtid ett hufvudfel att dela handlingen i tu genom ett mellanrum af två år. Det är så mycket märkligare att författarinnan ånyo begått detta misstag, som hennes uppmärksamhet förut blifvit fäst på dess olyckliga inverkan på Fröken Elisabeth. Vi tröttna ej att upprepa, det den inritade oseden att ej grundligt granska sina antagna planers duglighet för dramatisk behandling vållar våra författare större svårigheter än något annat; ty lika visst som en god anläggning är mer än alfva förtjensten hos ett dramatiskt arbete, ka säkert är att en förfelad sådan, vare sig hon hvilar på orimligheter eller har ett episkt skaplynne, undanskymmer ett styckes öfriga värde. Vidare utgör hufvudmotiveti Mäs ster , eller Eriks misshugg och dess svåra följder, en besynnerlighet som ej låter i något hänseende försvara sig. Ty att ettfullkomligt vådaslag, som ej medför några farligare följder för den träffade, skulle kunna i våra dagar anses och straffas som försök till fadermord, är och förblir en moralisk och juridisk omöjlighet, på hvilken ingen åskåe .meå oförvilladt omdöme skall kunna örmås att tro; och med detsamma är hela handlingens stödjepunkt undanryckt, och hon störtar samman öfver detta otänkbara förhållande. — Bortser man emellertid härifrån, kan ej nekas att de båda första akterna äro klart och bestämdt bygda, ehuru något ovanligare sinne för dramatiskt verksam komposition ej i dem förråder sig. Deremot stöter ånyo den tredje akten genom sina fler sy kologiska omöjligheter den tänkande åskå ren för hufvud Hela uppträdet från början till slut är konstladt, onaturligt, hur mycken finhet vissa detaljer än förete. Vi ha ej kunnat undgå att tänka på Björnson i hans mindre lyckliga moment, då vi sågo denna akt med dess inåtvända, en smula abstrakta och dimmiga skaplynne. Men vi medge ej derför att författarinuan öfver hufvud söker efterbilda honom, som man påstått, om än vissa omständigheter tyda på att hans skaldskap utöfvat någon inverkan på hennes. Hvad som bäst bevisar att hon i bottnen är originel och svensk, det är hennes karakterer. Den mest lyckade af dessa är titelpersonen, mäster Fröjd, en gammal beskedlig, nästan enfaldig, men välmenande och hjertegod sockenskräddare; och sannolikt är det med en viss känsla häraf, som författarinnan efter honom uppkallat ett stycke, i hvilket han .döck ingalunda spelar den vigtigaste rollen. De öfriga figurerna lida brist på ljdriktighet och klarhet i teckningen, ett 1, som äfven, ehuru i vida mindre grad, anmär ktes vid Fröken Elisabeth. Kyrkvärden är i de två första akterna en hård och sjelfvisk svensk bonde, en af äkta skrot och korn;