Aftonbladet – 21 september 1869, sida 2

Innan Nanon hann i ord gifva luft åt sin harm öfver dessa uttryck, hade Eustacie åter vändt sig om, öppnat ögonen och utropat: Eländig? O, hvad menar du? Är det sannt, Nanon? Huru är det med henne? Hon är så frisk och dugtig som någon kan önska,, svarade Nanon, uppmuntrande. Liten men söt som ett stycke kandisocker. pe kära nådig fru, hon får tala för sig sjell.n Och då Nanon lade den lilla i dess unga moders sköt, var det som om beröringen med barnet med ett trollslag förjagat alla arftagerskans missräkningar och uppväckt helt andra känslor. Mitt barn! Min egen lilla flicka! Min stackars faderlösa lilla flicka! Ack! Icke välkommen ens hos din egen moder! Barn, barn, förlåt mig! Jag skall ersätta dig det — ja, det skall jag visserligen, O, låt mig s2 henne! Nej, tag henneicke bort, kära goda Nanon, håll henne blott i månljuset! Fullmånans klara strålar strömmade in genom det runda fönstret ned på bädden, der Eustacie låg, och då mor Routron vände det lilla ansigtet åt dess ljus, kunde man se det nästan lika så tydligt, som om det varit full dager, utom det att månskenet kanske litet förskönade den nyföddas hy och ökade den underliga likhet med sitt framtida jag som under de första timmarne af en menniskas Hf ofta hvilar öfver hennes anlete. Eustacies första ord var också: Han sjelf! han sjelf! hans ansigte, drag för drag! Låt mig hafva henne här, min egen månstråle — hans barn — min enda glädjel!, Tårar, så länge förnekade dessa stackars ögon, föllo nu likt sommarregn öfver barnet, som hon tryckto i sin famn. Mor Perrine gick fram och tillbaka och var alldeles utom sig, ej blott öfver sin nådiga frus bedröfliga